Redan som barn visste man att det var dagen då demokratin i Chile dog. Jag var elva år när jag chockat såg bilderna där människor blev skjutna utanför presidentpalatset.

Några år senare dog rallyföraren Ronnie Pettersson just den 11 september. Även för oss fotbollskillar var han en tuff idrottsidol och det såg coolt ut när hans fru Barbro följde tävlingarna på nära håll.

Så skedde attackerna i New York. Alla minns vad vi gjorde när vi fick reda på det. Men mitt starkaste minne var när jag gick genom Stockholm några timmar senare, det var så tyst överallt. Det var som ett samförstånd mellan alla människor och att alla för en gång skull tänkte på samma sak.

Och så Anna Lindh förstås. Två månader före hennes död hälsade hon, hennes man Bosse och deras söner på oss på Fårö. Hon berättade då att ena sonen var så orolig för henne efter 11 september-händelserna. Den där meningen har förföljt mig sedan dess. Tänk att hon berättade om det bara två månader före hennes egen död. Som blev just den 11 september.

Idag är sorgens dag, men också en dag för att minnas.