Annika Östberg fri

Idag fick jag ett besked som jag har väntat på i flera år. Annika Östberg släpptes fri.
Vi är många som har engagerat oss i hennes öde.

När jag träffade USAs dåvarande justitieminister John Ashcroft för några år sedan lovade han att ta upp det med guvenören i Kalifonien. Därefter har vi på olika sätt försökt att påverka myndigheterna inför de förhandlingar som har hållits om en eventuell frigivning. Problemet har varit att varje gång har anhöriga till den polisman, som blev skjuten av Annikas Östbergs dåvarande pojkvän, motsatt sig en frigivning. De har berättat hur mycket de har saknat sin pappa och att de ville att Annika Östberg skulle "ruttna" i fängelset tills hon dog.

Det går inte att klandra döttrarna för hur de känner.

Jag har träffat många människor som har förlorat sina anhöriga och som har reagerat likadant. Vid brandkatastrofen i Göteborg, där jag var målsägandebiträde, ville många av mina klienter att jag skulle yrka på dödsstraff för de åtalade. De visste mycket väl att det inte var möjligt, men det var så de kände det. Med ett minimum av empati förstår man att det är så det känns om man har förlorat sin son eller dotter. Att de får möjlighet att uttrycka sin sorg är inget att säga om. Värre blir det när de utnyttjas som slagträ i den kriminalpolitiska debatten. Det finns klara tendenser till att det ökar i Sverige.

Jag tror att det är viktigt att vi slår vakt om att det är staten som ska yrka på och besluta om vilka straff en person som har begått ett brott ska ha.

Annars riskerar vi på sikt att få ett system som Annika Östberg har upplevt de senaste 28 åren av sitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.

Pingat på intressant.