FRA

Efter en skön påsk är det dags för lite politisk debatt. Många av er har efterfrågat en debatt om FRA, vilket namnet på bloggen förpliktar. Eftersom det här är en av de största och viktigaste frågorna i vår samtid tänkte jag återkomma till frågan flera gånger de närmaste dagarna.

Som ni alla vet har vi haft möjlighet att avlyssna telefonsamtal (signalspaning är bara en vacker omskrivning för avlyssning) sedan flera årtionden. Tidigare gjordes det genom att avlyssna genom luften. Med en tveksam tolkning har detta tolkats i Sverige som överensstämmande med Europakonventionen. När allt flera började använda sig av teletrafik genom kabel uppstod ett behov av att kunna avlyssna även dessa samtal. Eftersom trafik genom luften ansågs utgöra ungefär fem procent, kan även mindre matematiskt begåvade personer räkna ut att med den nya möjligheten av trafik i kabel för de resterande samtalen, blir ökningen tjugo gånger mera omfattande. Tänk om det kom ett lagförslag som innebar att den vanliga avlyssningen skulle öka 20 gånger mera än tidigare - eller en ökning med 2000 % som det också är. Det är mot den bakgrunden som den nya FRA-lagen är mera integritetskränkande än alla lagändringar tillsammans som har gjorts på många år.

En viktig sak i diskussionen om FRA är den rivalitet som finns mellan försvarsmakten och rättsväsendet. Delvis handlar det om en revirstrid, som har hårdnat genom att väldigt få tror att Sverige riskerar att råka ut för en militär invasion. Genom det ökade terroristhotet har försvarsmakten sett nya uppgifter, särskilt som det kan vara fråga om angrepp från paramilitära grupper. Det här har inte uppskattats av företrädare för rättsväsendet, som anser att bekämpning av terrorism enbart är en polisär fråga.

Även om FRA är en civil myndighet har den alltid haft sin tyngdpunkt hos försvaret. SÄPO har visserligen varit en av beställarna, men det har aldrig fått vara med och styra verksamheten.
Den här inbördes striden mellan försvarsmakten och rättsväsendet skär rakt genom regeringskansliets olika departement. Oavsett om vi har haft en socialdemokratisk eller borgerlig regering, har försvarsdepartementet alltid varit pådrivande för att genomföra den nya FRA-lagen med de väsentligt utökade möjligheterna till avlyssning och justitiedepartementet alltid varit emot. Det här har sin tur inneburit att det funnits strider inom de politiska partierna, men även en samsyn över partigränserna. Det avgörande har i praktiken varit om man stått närmast försvarsmakten eller rättsväsendet.

Det har också fått en del märkliga konsekvenser. Ett exempel är Jan Guillou. Eftersom han älskar allt som är militärt men hatar SÄPO, var han länge en av FRAs främsta förespråkare. Det var först när debatten tog fart på allvar förra våren som han gjorde en 180 graders omsvängning och började anklaga de riksdagsledamöter som skulle rösta för förslaget.

På det sätt som åsikterna om FRA går isär hos människor är det inte konstigt att förvirringen i debatten blir så total. Skriv gärna och ge synpunkter på förslaget och debatten om FRA.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.

Pingat på intressant.