Stockholm marathon

Det har varit mycket snack om gårdagens marathon idag. Många frågor om hur det har gått, trots att alla bedyrar att tiden absolut inte spelar någon roll. "Nej, verkligen inte", säger alla med eftertryck "men vad hade du förresten för tid då?" Och vilken tid som det då än är, så följs det omedelbart upp av ett "Jamen, det är ju jättebra."

Själv var jag med i Stockholms marathon 2004. Jag tyckte inte att det var ett dugg jobbigt. I och för sig så sprang jag ju inte så långt, nämligen bestämt inte alls. Men jag var med i Stockholms marathon. Som starter, alltså jag höll i startpistolen. Kanske låter larvigt att tillmäta det någon större betydelse, men har någon tänkt på vad som hade hänt om jag hade vägrat att trycka av pistolen. Så nära har jag nog inte varit CNN sedan Göteborgskravallerna.

Sedan dess har jag förstås - liksom många andra - tänkt på att någon gång vara med. Men det har varit inte blivit något riktigt läge, och framför allt så är 42195 meter alldeles för långt att springa.

Men idag kom äntligen det rätta läget för att springa marathon. För i klassen pojkar fem år kan man ha en förälder med. Och då ställde jag upp tillsammans med min yngsta son. Förutom att jag sträckte mig lite i vaden gick det ganska bra. Men eftersom det var varmt, så tog det ändå på krafterna. För att få en bättre tid struntade jag i vätskekontrollen under loppet. Vi gick ut lite lugnt för att inte ta ut oss för hårt i början - man vill ju inte gå in i väggen. Och taktiken höll. Trötta och lyckliga spurtade vi in på Stockholms stadion. 1080 meter var till ända. Det är precis lagom långt för ett marathon. Tiden? Äh, det spelar väl ingen roll. Okay då, 6 min 48 sekunder. (jamen det är ju jättebra ska ni skriva i kommentarerna nu)

Ikväll ska min son och jag fira.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.

Pingat på intressant.