Tjuvläs min bok Idealisten

Carlos stod kvar en stund och stirrade in i mörkret. Hade han sett
fel? Var det bara inbillning?

Nej, visst hade han väl sett hur något rörde sig mot häcken.
Plötsligt kände sig Carlos osäker på alltihop. Hade han egentligen
hört något när han stod vid kaninerna? Han vågade inte gå
närmare, men han kom sig inte för att springa därifrån heller.
Han ropade igen. Inget svar.

Häcken var flera meter lång och övergick i ett staket som omgärdade
grannens tomt. Någonstans där borta i hörnet hade han
sett en rörelse – eller trodde sig ha sett.
Han tittade över gatan där han kunde skymta människor i ett
vardagsrum. De kunde definitivt inte se om någon stod ute på gatan.
Tänk vad oskyddat man levde härute. Vem som helst skulle
kunna skjuta rakt in i ett vardagsrum utan att någon såg vem det
var.

Han vände åter blicken mot konturen vid häcken och tog några
steg närmare. Då kände han skräcken ta överhanden. Visst var det någon där,
och inte bara det. Den som stod där hade något i handen. En röd
prick blinkade till. Carlos tvärstannade och fick hindra impulsen
att bara springa därifrån. Nu gällde det att ta sig in i huset.
Gestalten stod alldeles stilla. Han kunde till och med höra andetagen.

Carlos drog sig långsamt tillbaka och hasade bakåt på asfalten,
fortfarande med blicken vänd mot figuren vid häcken. Kom han
bara runt hörnet skulle han nog hinna in. Men dörren var låst och
risken var att han blev fast när han stod och letade efter nycklarna.
Här gällde det att tänka strategiskt. Att vända sig om och springa
var ingen bra idé om den där personen hade ett skjutvapen. Vägen
var rak och han skulle vara lätt att pricka.

Det bästa var nog att försöka ta sig tillbaka till tomten igen och
utan hastiga rörelser ta sig in i huset.Då hörde Carlos steg bakom sig. Han kände skräcken stiga på nytt och kunde inte längre hejda sig, nu gällde det bara att komma
undan. Panikslagen rusade han framåt. Då kom första skottet.

Pingat på intressant.