Guillous strategi

Kom tillbaka från Fårö igår kväll efter några dagar med familjen. Mycket vedhuggning och många fotbollsmatcher mellan det blåa laget och det bruna laget (lagen är uppdelade efter ögonfärg i familjen - tre i varje lag).

Även om vi har dålig uppkoppling på Fårö där vi bor (till skillnad mot Fårösund) så finns det tidningar. Jag har därför som alla andra läst om Guillious fullständigt otroliga koppling till KGB. Trodde nog att jag skulle bli skadeglad över att han åkte dit så rejält, med tanke på allt som han har vräkt ut sig under åren, och med den höga moraliska svansföring, som han har haft. Men det gör jag inte utan det känns närmast märkligt. Om det nu var journalistiskt arbete borde han förstås ha publicerat något om det under årens lopp - det har ju ett enomt allmänintresse. Än mer obegripligt är det att han inte har skrivit om det i sin bok, särskilt som han vet att Expressen är på väg att avslöja det.

Jag tror att han använde samma strategi som jag ibland gör när jag spelar schack. Då brukar jag chansa på att motståndaren inte ska se att han kan ta en pjäs när jag går till anfall. Jag gör det för att jag får ett så bra läge om han inte ser det. För att förvirra brukar jag stirra på andra delen av brädet - ungefär som när man ska lägga en fotbollsstraff. Det brukar aldrig funka. Och lika självklart som att motståndaren ser och tar min pjäs - lika självklart var det att Expressen skulle publicera ett av årets största scoop.



Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.

Pingat på intressant.