Att hjälpa Bojan Djordjic att få uppehållstillstånd i Sverige har visat sig vara en av mina viktigaste insatser som advokat. Åtminstone ur ett utilateristiskt perspektiv vill jag tillägga, efter att ha firat guldet på AIKs bankett tillsammans med hundratals andra.
Det började med att jag blev vän med hans pappa Ranko Djordjic när vi spelade i Enebyberg. Vi hade stött på varandra tidigare när han spelade i Norrköping och jag i AIK. Ranko var frisparksspecialist och vi fick alltid order om att inte dra på oss onödiga frisparkar i närheten av straffområdet (En uppmaning jag hade svårt att följa.)
När vi spelade i Enebyberg rasade kriget i forna Jugoslavien, där hans familj befann sig. Bojan var då i tio-årsåldern. Jag blev förordnad som offentligt biträde åt familjen och de fick så småningom uppehållstillstånd i Sverige för att kunna återförena sig med Ranko. Någon större advokatinsats vill jag inte berömma mig för. Men när jag träffade Bojan i går kväll, kändes det otroligt roligt att ha fått följa honom, från att ha flytt från kriget till guld i Allsvenskan. Det som många kan uppfatta som kaxighet hos Bojan är egentligen en varm spontanitet med glimten i ögat - precis som hans pappa.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
måndagen den 2:e november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Välkommen att lämna en kommentar på min blogg. Kommentarerna modereras, tänk på att hålla god ton och vara saklig. Anonyma kommentarer publiceras ej och du är själv ansvarig för innehållet i kommentaren.