man riskerar alltid att hamna i B-laget

För drygt tjugo år sedan var jag på ett pampigt bröllop på Östermalm. Efter vigseln klev jag på en av de inhyrda bussar som var uppställda utanför kyrkan. Jag satte mig som vanligt längst bak i bussen. Några minuter senare kom en äldre herre fram till mig och meddelade att jag endast var bjuden till vigselakten och inte till middagen. Förnedrad fick jag gå genom bussgången, förbi alla middagsgästerna, ut genom dörren och lomma iväg till Karlaplan, där jag stötte ihop med ett tiotal (av tvåhundra) andra som inte heller var bjudna till middagen. Då tänkte jag att det var fanimig sista gången jag hamnade i B-laget.

Exakt på dagen för nio år sedan förberedde jag mig på att gå på Nobelfesten. Mitt avantgardistiska sinnelag ville tacka nej, men fåfängan tog överhanden och jag lät därför min sekreterare tacka ja. Som ny i regeringen hade jag ingen egen frack, utan fick ihop en kombinationsfrack med delar från Mårten Palme, min farsa och Carl Lidbom! (den sistanämnda bidrog genom att han hade lånat ut en del till Mårten.) Vid lunchen pratade jag med någon erfaren minister - typ Östros - som upplyste mig om att justitieministern knappast var bjuden till Nobelmiddagen. Jag sprang genast upp på arbetsrummet, kontrollerade det vackra innehållsrika inbjudningskortet och konstaterade till min fasa att inbjudan bara gällde prisutdelningen. Omedelbart såg jag framför mig hur en del ministrar efter prisceremonin, skulle gå på fest medan jag skulle få lomma hem igen.

Inte en gång till, tänkte jag och lät sekreteraren meddela att "jag hade fått förhinder till prisceremonin."

Sensmoral: det spelar ingen roll om man är student eller minister - man riskerar alltid att hamna i B-laget.







Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.

Pingat på intressant.