Tankar om boksigneringar

Efter två signeringshelger kan jag konstatera följande.

Det finns få saker som är trevligare än att signera böcker när det kommer mycket folk.

Det finns få saker som känns mer genant än att sitta i en bokhandel för att signera böcker och intresset är svalt.

Däremot är det roligt när någon "icke-köper" en bok. Det betyder att någon låtsas skenläsa en bok bara för att få ställa tillbaka den demonstrativt, gärna med en liten duns. Som för att visa att den här dåliga boken ska jag minsann inte ha. Jag trodde inte det gick att "icke-köpa" en bok, men det gör det alltså.

När det är svalt intresse har jag lärt mig ett knep. Då gäller det att prata på när någon väl kommer fram - alternativt skriva väldigt långsamt och mycket. För så fort någon visar intresse gör nästan någon annan alltid det också. Det bästa är när det blir en liten kö på tre-fyra personer, så att ingen hinner tröttna. Boksigneringar är ett klart bevis på att människan är ett flockdjur.

Det var betydligt flera som ville ha en bok signerad i Göteborg än i Stockholm. Har göteborgarna redan glömt hur Allsvenskan slutade? Hur som helst, jag trivs i Göteborg. Det har jag gjort sedan jag flyttade hit som 18-åring och jobbade på Clock och spelade munspel på Avenyn.

I Stockholm har det också vara skillnader i intresset när jag har signerat böcker. Sämst gick det i min egen hemkommun Nacka och bäst gick det i Reinfelds hemkommun Täby. Vad ska man dra för slutsatser av det? Kanske är jag för otydlig i min politiska kommunikation?


Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.

Pingat på intressant.