datalagringsdirektivet

Johan Tjäder vill ha en kommentar om datalagringsdirektivet och det är väl på sin plats efter sista dagarnas utspel från c, mp och v.

2005 tog Sveriges riksdag ställning ( s, fp,kd var för och m, c, mp och v var emot) till att vi skulle godkänna datalagringsdirektivet. Det handlade inte om huruvida vi skulle införa datalagring i Sverige - det har vi nämligen haft i minst trettio år. Frågan var om vi skulle reglera den eller låta den vara fortsatt oreglerad. De sju partierna i riksdagen hade då nyligen enigt röstat för att teleoperatörerer skulle ha rätt att spara uppgifter om vilka som har ringt varandra efter eget behov, dvs i princip oberänsat.

Polis och åklagare har under de här åren använt sig av information om vilka kriminella som har varit i kontakt med varandra och därmed kunnat lösa en rad mycket allvarligare brott. Utöver den obegränsade tiden har ett annat problem varit att det har varit en slags budgivning och köpslående mellan polis och teleoperatörer, som jag inte anser hör hemma i statens brottsbekämpning.

Genom datalagringsdirektivet skulle det inte bara vara en rättighet utan också en skyldighet att spara uppgifterna. Vi skulle då också få tydligare regler för hur länge de skulle sparas. Jag anser att det då också kan finnas skäl att begränsa möjligheterna för teleoperatörerna att spara hur länge som helst, och jag är förvånad att inget parti driver den frågan. Det är alltså viktigt att vi går över till en reglerad och förutsebar datalagring med tydliga gränser i stället för att fortsätta med den oreglerad med obegränsad tid för lagring.

Men detta tog vi alltså ställning till för fem år sedan. Nu är frågan om skyldigheten att följa ett direktiv i EU eller inte. På grund av den borgerliga regeringens splittring och handlingsförlamning har fyra år gått utan att något har hänt. Direktivet har inte implementerats, men några invändingar har heller inte gjorts från regeringens sida. Man har stoppat huvudet i sanden helt enkelt. Under den tiden har Sverige dömts i domstol och man riskerar snart att få betala skadestånd för sin försening.

Att införa EU-direktiv är inget plockepinn där en regering kan välja och vraka vilka man ska genomföra efter eget behag. Man är helt enkelt skyldig att införa det - på gott och ont. Det har också samtliga sju partier accepterat och skrivit i sina motioner och reservationer till riksdagen så sent som för två veckor sedan. Om de Rödgröna vinner valet måste vi t ex införa direktiv som kommit under den här mandatperioden, trots att vi inte gillar dem.

När det gäller den tyska författningsdomstolen har den alltså inte sagt nej till en reglerad datalagring utan man ansåg att det tyska förslaget till implentering gick för långt. För övrigt ingår knappast Sverige i den tyska författningsdomstolens domsaga. Däremot är vi alltså skyldiga att följa EU-domstolen, på samma sätt som vi är skyldiga att följa domstolar i Sverige.

När det gäller frågan om datalagringsdirektivet ska implementerats kommer vi de Rödgröna inte att agera lika handlingsförlamat som den borgerliga regeringen. Vi var överens så sent som för ett par veckor sedan och nu får vi återuppta förhandlingarna. Jag är säker på att vi kommer att hitta en lösning igen. Men som i alla förhandlingar handlar det om att kompromissa, där vi inte är nöjda förrän alla parter är nöjda.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.

Pingat på intressant.