Utdrag ur Lobbyisten

Justitieminister Catarina Björk satt på sitt arbetsrum i Rosenbad
och läste igenom det senaste utskicket från partiexpeditionen på
Sveavägen till alla ledande socialdemokrater. Man bad än en gång
alla att undvika bjudmiddagar och kändispremiärer, riksdagsledamöterna
uppmanades att hålla koll på sina kvittningar från voteringarna,
att försöka lägga taxikostnaderna på fakturan för flyget,
att göra noggranna reseräkningar och inte minst att hålla distans
till alla former av lobbyister.

Utskicket andades nervositet för att enskilda affärer – som i
tidigare valrörelser – skulle ta upp alltför mycket utrymme i den
allmänna debatten.

Catarina visste att det just nu jobbades på högvarv i tankesmedjorna
i båda de politiska blocken. Det vittnade inte minst de
ständiga kopiorna av utdragen från upplysningsenheten om, de
som begärts ut av dem som ville kontrollera fortkörningar, bankskulder,
felparkeringar och allt annat som kunnat gå till kronofogden
för utmätning.

Catarina suckade tungt och reste sig från stolen. Hon gick fram
till fönstret och blickade ut över Riddarfjärden, som glittrade i det
vackra vädret. Sommaren höll i sig och några segelbåtar guppade
borta vid Västerbron.

Det var obegripligt att man kunde ta risken att schabbla med
en reseräkning när alla visste hur media fungerade. Det här var
inget problem för Catarina. Hon hade andra bekymmer, nämligen
10 om hon skulle få fortsätta som minister eller inte. I spekulationerna
inför valet, där enskilda politiska kommentatorer presenterade
eventuella kommande regeringar, fanns hon sällan med. Den
allmänna uppfattningen var att hon ansågs för färglös. När de
olika ministrarna betygsattes av väljarna låg hon sällan bra till,
förvånansvärt många visste inte ens vem hon var. Det var svårt att
vara politiker, tänkte Catarina, hur man än gjorde så blev det fel.

Om man ställde upp i lekprogram i TV, gick på fotbollsmatcher,
umgicks med andra kändisar, var man populistisk. Och om man
verkligen försökte vara seriös, som Catarina, var man tråkig.
Men även om hon ansåg att bilden av henne var orättvis ville
hon till varje pris vara kvar i regeringen. Det var det här hon
hade kämpat för sedan hon gick med i SSU som fjortonåring. Alla
kvällsmöten, dörrknackningar, utdelningar av flygblad, föredrag
i skolorna och sammanträden i kommunfullmäktige och senare
riksdagen, alla demonstrationer och debattartiklar. Allt som hon
hade försummat för att nå sitt mål: att få vara med och bestämma
hur landet skulle styras, gjorde att hon var beredd att stå ut med
mycket.

Nästan vad som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.Pingat på intressant.