Bodstromsamhallet.se

Politisk samtidshistoria anno 2011

Månad: oktober 2010

Bloggen lever

Efter ett par händelserika veckor är det åter lugnt här.

Jag har nu bestämt mig för att inom kort börja använda bloggen igen – abstinensen blev för svår, inte minst tack vare era kommentarer och mail om att jag ska fortsätta.

Jag tänker skriva om livet här i USA, inte om Afganistankrig och oljekatastrofer, utan om det som man inte läser så mycket om i svenska tidningarna. Hur det är att leva ett vanligt medelklassliv i en småstad, vad som skiljer och förenar oss, om skola och ungdomsidrott och om vad vi pratar om när vi träffas på den lokala puben efter torsdagsfotbollen eller när jag dricker kaffe med min granne Keith.

Det amerikanska valet som äger rum nästa tisdag känner jag mig inte tillräckligt insatt i för att kunna ge några djupare analyser, det gör tidningarnas korrar så mycket bättre. Jag är i alla fall glad över att vi slipper ha den aggressiva reklamen, där vissa endast ägnas åt att svartmåla motståndaren. Såg ett tal av President Obama på TV. Visserligen kommer demokraterna nog förlora stort nästa tisdag, men den som har räknat ut honom inför nästa presidentval har nog förhastat sig. Om han spelar i Champions League så håller alla svenska politiker till i korpserien, så bra är han faktiskt.

Tänker inte heller recensera de olika frågorna i den svenska politiken förutom att jag inte kan låta bli av att förundras av att det verkar som om det var bara Mona Sahlin som förlorade valet. Det var väl ändå alla vi socialdemokrater som gjorde det. Och visst är partiledaren viktig, men alla kunde ju se under valrörelsen hur bra hon klarade debatterna. Hon drev också på partiet under hela mandatperioden med större energi än någon annan, trots att hon utsattes för ett tryck som ingen annan ens var i närheten av. Huruvida samarbetet med V och MP var bra ska ju diskuteras, men det var ju något som såväl VU som partistyrelsen ställde sig bakom.

Till helgen är det Halloween här, vilket är enormt mycket större än hemma. Man kan säga vad man vill om Halloween, visst är det barnsligt, men barnen älskar det, och framför allt så är det väl ändå betydligt roligare än Alla Helgons helg.

So long

Det sägs att det bara är på begravningar som människor säger snälla saker om en. Det verkar gälla när man ska sluta i riksdagen också. Fördelen är att man då också får uppleva dem.

Det har naturligtvis varit väldigt turbulent de senaste veckorna, men också lärorikt. Igår fick jag reda på att jag eventuellt har rätt till inkomstgaranti i ett helt år, trots att jag har slutat på egen begäran. Jag vet inte hur den förhåller sig till andra inkomster, men för de som är egna företagare är det ju i så fall bara att avstå från att ta ut lön under den tiden så får man garantilönen. (För mig spelar det ingen roll, eftersom jag ändå inte tänker ansöka om det).

Att vara föräldraledig är däremot väldigt svårt. Med nuvarande praxis kommer det inte gå att vara föräldraledig som riksdagsledamot när barnen går på dagis eller i skolan, trots att föräldraledighetslagen ger utrymme för det till barnet är åtta år. Det känns väldigt omodernt.

Vi kan alltså konstarera att det är väldigt svårt att få vara föräldraledig om man sitter i riksdagen, men mycket enkelt att få pension, även när man har möjlighet att försörja sig själv.

Det borde naturligtvis vara tvärtom!

Igår var jag också tvungen att skicka min ansökan om entledigande handunderskrivet med Global Express. Det gick inte att meddela det på nätet, trots att vi har ett intranät på riksdagen.

Det känns inte som om riksdagen går helt i takt med tiden för att uttrycka sig milt.

En del har frågat vad som händer med min blogg. Jag tycker fortfarande det är otroligt roligt att skriva och att ha kontakt med er, men jag har inte för avsikt att nu delta i dagspolitiken. Det vore inte heller juste mot mina partivänner i riksdagen. Däremot kanske jag återkommer längre fram och berättar om upplevelserna här.

Slutligen vill jag ändå framhålla två personer som har betytt särskilt mycket för mig.

Den ena personen är Mona Sahlin, som är en chef som står upp för en även när det blåser lite. Det är också viktigt att hon får möjlighet att fortsätta reformarbetet inom socialdemokratin, där en och annan ko måste få slaktas. Hon har också visat – inte minst i valrörelsen – att hon har just de egenskaperna som en statsminister ska ha.

Den andra är min pressekreterare Linda Romanus. I nio år har hon varit obrottsligt lojal, dygnet runt, vardagar som helger, även på semestrar. Hon har oftast haft den otacksamma uppgiften att ta fajterna med journalisterna, så att jag har sluppit. Inte heller har hon varit rädd att säga emot, vilket har räddat mig från att säga en hel del saker som jag skulle ha ångrat efteråt. Det är just sådana medarbetare som man behöver.

Ingen pension för mig

Tack för alla uppskattande kommentarer och för ett starkt stöd.

Det känns i alla fall skönt att ha fattat beslutet och att nu se framåt.

När det gäller uppgiften om inkomstgaranti från riksdagen kan säga att det inte är aktuellt för mig. Jag har tidigare haft rätt till viss pension men har avsagt mig det. Numera skriver jag varje år till Statens Pensionsverk att det inte är aktuellt med någon pension. Det kommer jag att fortsätta att göra.

Dessutom räknar jag med att ha många år kvar i yrkeslivet. Herregud, jag är ju bara barnet, eller hur?

Bodström Bloggen 2009-2017