Bodstromsamhallet.se

Politisk samtidshistoria anno 2011

Månad: november 2010

I New York där jag träffade Mårten Palme och såg hockey i Madison Square Garden.

För drygt fem veckor slutade jag med politik för ett tag. Sedan dess har jag fått frågor som om ingenting har hänt. Först handlade det om tennisbiljetter, ambassadövervakning, kris i partiet, Mona Sahlins avgång och frågan om hennes efterträdare. Ibland kommer Expressens korre uppkörande från New York och ringer på dörren. Han är alltid lika trevlig och vi börjar känna varandra nu.

Mest har frågorna handlat om partiledarfrågan. Jag hoppas nu att det har gått fram att jag inte är intresserad av att bli partiledare. Jag är förvånad över att så många är förvånad över det, ja, om jag förstår saken rätt, tror en del att jag ändå vill. Att jag är med i tvärtomleken á la sossarnas partiledartradition. I så fall kanske det skulle vara smartare för mig att säga att jag vill. Då skulle jag nämligen omedelbar bli klassad som ostrategisk och därmed körd. Jag förstår att det är svårt för de som verkligen vill bli partiledare, de kan ju faktiskt varken säga ja eller nej.

Om man har levt nära partiledare i många år, är det inte så konstigt att man inte vill bli det. Det handlar inte om att byta jobb, det handlar om att byta liv. Det är ju inte så att allt är toppen jämt, men jag har ingen lust att få en sämre relation till mina barn, att hela familjen ska behöva anpassa sig för min skull, att aldrig vara helt ledig, att dra ned ordentligt på fotboll, hockey, golf, skidor och skridskor, att få jobba på helgerna, att få krissamtal på semestern, att tänka på jobbet från man vaknar tills man somnar, att märka att människor i egna partiet motarbetar en, att inte kunna ta ett steg utan att ha livvakter omkring sig, att vara bevakad varje dag, att media ska leta fel på precis allting från kläder till ordval, att knappt hinna träffa sina vänner, att sova dåligt på natten.

Nej, då har jag det hellre som jag har det. Jag fortsätter gärna med politik någon gång i framtiden, det är verkligen spännande och roligt, men just nu känns det väldigt skönt att inte behöva bestämma när.

Med tanke på att jag får flera frågor nu än när jag var med i politiken kan man bara dra en slutsats. Att lämna politiken är som att lämna maffian: man väljer det inte själv.

USAs bojkott av Sverige

Lägesrapport vecka 46

Så här års uppskattar man som utlandssvensk särskilt att slippa novembermörkret hemma.

I svenska tidningar kunde jag läsa att amerikanska tidningar rapporterade om att Mona Sahlin har avgått. I amerikanska tidningar hittade jag däremot ingenting alls om det.

Och när det gäller förra veckans stora nyhet om att USA eventuellt har ägnat sig åt övervakning från den amerikanska ambassaden i Sverige har jag inte heller sett en enda liten artikel. Jag har tagit upp frågan med människor som bor här – inte någon har hört talats om det.

Naturligtvis handlar det om en kollektiv bojkott av amerikanska journalister mot vårt land. Det tycker jag är oerhört upprörande.

Ännu mer upprörd blev jag när jag läste om att de filmade människor utanför den amerikanska ambassaden, oavsett om det är lagligt eller inte. Det kan nämligen innebära att jag själv finns på någon film nu. Och inte bara det, på filmen kan det se ut som jag tränger mig. I somras hade jag nämligen ett inbokat möte med en amerikansk tjänsteman i samband med vår visumansökan. När jag kom dit stod det ett trettiotal ungdomar bakom ett rep i kö. Eftersom jag hade en tid att passa var jag tvungen att gå förbi ungdomarna. Nu kanske det alltså finns på film!

Dessutom har jag alltid varit övertygad om att nyttan med övervakning är djupt överdriven.
Thomas

ps Eftersom min dotters lärare Mr C själv är veteran ansåg han att min svenska militärtjänst inte dög för att jag skulle kallas veteran. Då passade min dotter på att intervjua honom själv i stället. ds

Toplessomröstning och Veteran Day

LÄGESRAPPORT VECKA 45
Valet förra tisdagen dominerar fortfarande nyhetsrapporteringen här i USA, där det finns en del udda frågor som jag tror inte alla i Sverige känner till.
I Alaska har valet till Senaten inneburit att det krävdes omräkning av Lisa Murkowskis röster. Anledningen är att hon var en så kallad ”write-in candidate”, vilket innebär om jag har förstått saken rätt, att det inte fanns några förtyckta valsedlar, utan väljarna måste skriva hennes namn. Problemet är att det är lätt att stava fel och i stället skriva Mirakovski eller Murakovski eller Mirakowski eller någon av de andra 147 personer som hennes politiska motståndare har hittat i Alaska som har liknande namn. De menar att väljarna lika gärna kan ha avsett någon av dem. Som jag har sagt tidigare: politik är inte alltid så vackert.
De hölls också en del folkomröstningar i samband med valet. I Pittsfield hölls en folkomröstning som handlade om kvinnor skulle få vara topless. Svaret blev ett ännu större rungande nej än vår egen EURO-omrösning. Förslaget röstades ned med rösterna 6.855 mot 2.934. Jasägarna erkände efteråt att de hade ställt frågan fel då den formulerades på följande sätt: ”females of any age may be unclothes from the waist up in public anywhere males may be, including in print and on film”. Detta skrämde en del väljare. Michelle Jester uttalade sig i media och frågade vem som vill att ens dotter ska ”walking down the street topless.”

Ja-anhängarna borde ha lärt sig av vår kärnkraftsomröstning, där poängen med tre alternativ gör att många röstar på linje två, trots att det är ett Ja-alternativ . Hade de haft en fråga till om topless enbart på badstranden hade de kunnat gå vägen.
Att folkomröstningen om topless hölls då temperaturen låg runt fem
grader kan också ha spelat in.
I morgon är det Veteran Day här i USA. Det innebär att alla som deltagit i krig ska hedras. Min dotter fick i läxa att intervjua en veteran, vilket blev problem eftersom vi inte känner någon här som har varit i krig. Till slut kom vi överens om att jag fick bli nödlösningen. Eftersom Sverige inte har varit i krig på 200 år kan jag inte säga att jag direkt erfarenhet av något krig, men jag har gjort lumpen i Kungsängen, där vi i åtminstone lekte krig. Vi hoppades att det skulle räcka för läraren Mr C.
Jag försökte styra dotterns frågor, så hon inte skulle fråga vad jag hade för huvuduppgift i militärtjänsten, då jag var övertygad om att chef för städpatrullen inte skulle imponera på Mr C. Dessutom ville jag inte svara på mitt betyg, eftersom det var sämre än min lumpenkompis, som snodde dynamit och senare dömdes till tio månaders fängelse.
Nästa vecka kommer jag att rapportera om Mr C godkände arbetet.
Thomas

Valet, brännboll och fotboll

Nu har de röd-gul-oranga löven fallit till marken och det har blivit kallt, framför allt på mornar och kvällar. Valet har förstås dominerat stort här i media och om det bara hade varit val här i Massachusetts – och inte i resten av USA – så hade ju allt varit frid och fröjd. Nu blev det som väntat att demokraterna förlorade majoriteten i Representanthuset, men behöll den i Senaten.

I valrörelsen skulle man lät kunna tro att republikarna skulle kunna förväxlas med moderaterna, med sitt tjat om skattesänkningar som patentlösning på allt, men nu vet vi ju att moderatena är ett arbetarparti så jämförelsen är djupt orättvis. Likaså skulle man kunna se tydliga likheter mellan anhängarna till Theparty-rörelsen och Sverigedemokraterna, om det nu inte vore så att vårt högerextremistiska parti har försäkrat att de inte alls är rasistiska.

Annat som har visats mycket på TV i veckan är finalen i den amerikanska varianten av brännboll, där San Fransisco vann över Texas. Trots att jag verkligen har försökt har jag inte lyckats se någon tjusning alls i den här sporten. Dessutom ser de flesta väldigt otränade ut, en del direkt överviktiga. Varför försöker man inte lära upp några sprinter att kunna träffa bollen med ett slagträ? Det skulle förändra hela sporten och vi skulle slippa se detta lufsande på planen.

En annan sport som avslutades i veckan var fotboll för flickor tolv år i Berkshires liga. Min dotter spelar där och jag har varit ”assistent coach”. Eftersom USA alltid ska vara lite annorlunda så spelar de med med målvakt och sju utespelare i varje lag. Huvudcoachen ville ha laguppställningen 3-1-3. Präglad av att ha spelat i AIK på 80-talet och i en sann Lasse Lagerbäck-anda, såg jag hellre att vi skulle spela 3-3-1. Nu är jag alltså bara assisterande tränare och därför fick jag vika mig. Jag har i alla fall märkt att tjejerna i laget gillar mig. Jag trodde länge att det berodde på att jag hade roliga övningar, men min dotter tog ur mig den föreställningen genom att upplysa mig om att de tycker det är så roligt när jag förklarar något, eftersom de tycker att jag har en så lustig dialekt.

Det här var allt för den här gången. Jag tror att det blir lagom att rapportera läget här en gång i veckan och är då inte onsdag en utmärkt dag?

Ha det bra
Thomas

Bodström Bloggen 2009-2017