Jo, Maud Olofsson påminner faktiskt om Sarah Palin. Inte när det gäller åsikter utan mer till deras karaktär och det forcerande sättet att prata.

Men det finns andra saker i svensk politik som påminner om Tea Party-rörelsen. Göran Hägglund prat om den vanliga människan och samtal vid köksbordet skulle kunna vara hämtad direkt från Tea-Partyrörelsen.

Moderaternas avsky mot skatter känns igen, lika så att de i grunden anser att pengar ska få avgöra vilken kvalité på vård man ska få.

Så har vi förstås samma resonemang om utlänningar som vi hör från Sverigedemokraterna. Just detta sätt att slänga sig med statistik utan hänsyn till sociala orsaker är väl bekant.

Men medan de här karaktärsdragen hos några svenska partier och politiker är relativt ofarliga, förutom att de knappast är någon tillgång för Sverige, så är Tea-Party-rörelsen något att oroa sig för.

Bara tanken att Sarah Palin skulle bli President i USA är djupt skrämmande. Att hon ska vara befälhavare och kunna sätta igång krig runt om i världen är numera ett reellt hot. Men ändå är motsatsen – att USA åter bara ska bry sig om vad som händer inom landets gränser – något som egentligen är lika illa.

Efter framgången i mellanvalet i november fortsätter Tea-Party-rörelsen att flytta fram sina positioner. Den enda trösten är att just detta kan hjälpa demokraterna. Kanske är det just rädslan för konsekvenserna av Sarah Palin som President, som kan få mera modesta republikaner att rösta på Obama.