Redan som barn visste man att det var dagen då demokratin i Chile dog. Jag var elva år när jag chockat såg bilderna där människor blev skjutna utanför presidentpalatset.

Mellan 1990 och 2000 arbetade jag på advokatbyrå. Det var både roligt och lite jobbigt.

Mellan 2000 och 2010 arbetade jag med politik. Det var ännu roligare men också jobbigare. Nu har jag tänkt att inte göra några jobbiga saker utan bara det som är roligt.

En sak som jag tycker ska bli roligt är att vara gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida. Tidigare har jag arbetat på Expressen, både som krönikör och svarat tittare efter Melodifestivaler.
Att ha skrivit för både Expressen och Aftonbladet kan låta lika konstigt, ungefär som att ha spelat fotboll i både AIK och Djurgården. Men eftersom jag faktiskt har gjort just det ska väl det här också gå bra.

På presentationen av nya krönikörer i Aftonbladets cafeteria träffade jag flera tidigare partikamrater från socialdemokraterna. Det var många som berättade att de nu står utanför det politiska arbetet ett tag – det vill säga som jag själv gör. Då slog det mig att om det är för många som står utanför, så är man ju inte längre utanför. Det innebär att jag i så fall måste gå in i politiken igen för att kunna fortsätta att stå utanför den.

Som krönikör i en tidning får jag i alla fall en naturlig distans till det vanliga politiska livet. Jag kommer att skriva om det som jag inte gillar hos den nuvarande regeringen, men inte heller tveka att kritisera socialdemokaterna när det är något som jag tycker bör förbättras.

Till sist hoppas jag nu på att bli bjuden på Aftonbladets julfest och få dricka glögg med Jan Guillou och Åsa Lindeborg.

Kl 09.00 i lördags. Älvsjö IP. Hällregn. Santis Cup för pojkar och flickor 8 0ch 9 år. Ytterligare en fotbollsturnering, min miljonte känns det som. Vill inte att det ska gå ut över yngsta grabben när jag nu engagerat sig för hans tre äldre syskon. Dricker kaffe i vita plastmuggar, som gör att kaffet blir kallt på någon minut. Det regnar så mycket att jag blir blöt trots att jag har ett jätteparaply. Träffar jättetrevliga föräldrar, särskilt de som är där med första barnet. Jag är inte lika trevlig, eftersom jag går och lyssnar på sommarpratare i iphonen under hela förmiddagen. Mera regn, barnen kämpar, en del 35-åriga tränare ropar på barnen så att de blir rädda. Jag märker hur trött jag är på gapiga ungdomsledare.

Den här gången verkar ingen lägga märke till mig. Så har det inte alltid varit. För några år sedan var jag på en annan regnig barnmatch i fotboll, denna gång i Saltsjöbaden. Även då regnade det och jag hade ett paraply. Jag märkte att motståndarnas föräldrar sneglade lite extra på mig. Tänkte att de kanske kände igen mig och tyckte att det var exotiskt med en sosse ute i en förort där Solsidan ligger. Matchen spelades och jag tyckte att blickarna fortsatte, kanske var det inbillning men jag tyckte att det smålogs lite. En stund senare gick jag mot bilen med sonen vid min sida. Först när jag fällde ihop paraplyet för att kasta in det i bakluckan förstod jag de andras föräldrars reaktion. Över hela paraplyet stod det Vänsterpartiet i stora röda bokstäver. Än idag förstår jag inte riktigt hur jag kom över paraplyet, antagligen tog jag fel i riksdagen. Hur som helst, jag ska aldrig ha med mig det på någon fotbollsmatch igen. Åtminstone inte i Saltsjöbaden.

Så är man då tillbaka i stan efter ett antal veckor på Gotland. En sommar som kunde ha blivit hur bra som helst om inte terrorattacken i Norge hade inträffat. Det är fortfarande svårt att ta in vad som verkligen har hänt, även om den norska författaren Karl Ove Knausgårds program i sommar gav det lite ytterligare perspektiv.

Jag måste ha varit väldigt otydlig för jag får dagligen frågan när vi ska åka tillbaka till USA. Men det var alltså från början bestämt att vistelsen där bara skulle vara ett år. Lite kort med tanke på allt arbete som låg bakom det, men det är också roligt att vara tillbaka i Sverige.

Nu är det höst och att det är märkligt att just övergången från sommar till höst känns så definitiv, att det verkligen är från en dag till en annan.

Hörde just på radion att regeringen inte kommer att genomföra de kritiserade skattesänkningarna. Reinfeldt skyllde på den ekonomiska krisen och att man inte ville låna till skattesänkningar. Ett märkligt resonemang med tanke på att han motiverade skatttesänkningarna under förra mandatperioden och att detta gjordes med lånade pengar.

Sanningen är väl att regeringen inte är säker på att få genom det i riksdagen, men framför allt att de har blivit kritiserade från flera olika håll den här gången. När Reinfeldt möter motstånd brukar han ju backa.

Själv ska det blir skönt att efter tio intensiva år stå utanför politiken. Jag fortsätter gärna att i viss mån vara med i debatten, men då ska göra det utifrån och inte inifrån.

Annars känner jag mig lite arbetsskygg just nu, trots att jag inte borde vara det. På fredag ska jag i alla fall hoppa in som servitör på restaurangen Vita Grindarna på Djurö, som drivs av några kompisar. De tycker av någon anledning att det är roligt att jag gör det och det brukar bli vid två tillfällen per sommar. De gäster som var där verkade också ha förståelse för min enormt långsamma service, att jag servererar från fel sida och att jag glömmer olika beställningar. Men när jag var där senaste var det också en del utländska gäster som av förklarliga skäl inte kände igen mig och förstås undrade varför det jobbade en sävlig, odugliga medelålders man på restaurangen.

På nittiotalet var jag observatör för Internationella Juristkommissionen på Västbanken och Gaza. I uppdraget ingick att närvara vid israeliska militärdomstolar. Det fanns mycket att önska när det gällde rättssäkerhet för de unga pojkar som var åtalade för stenkastning mot den israeliska ockupationsmakten. Jag fick också tillfälle att träffa familjer vars hus hade rivits för att ge plats för nya bosättningar och sett hur människor förnedrades vid gränsövergångarna.
Det är därför jag nu har engagerat mig i frågan Ship to Gaza. Som bekant är båtarna på väg till Gaza med förnödenheter till de människor som sedan fyra år är utsatta för Israels blockad. En olaglig blockad ska tilläggas. En blockad som har fördömts av FN, EU och den svenska regeringen.

En fredlig aktion mot en olaglig blockad alltså. Det borde göra frågan ganska enkel om vilken sida man står på. Men folkpartiet genom sin talesperson Fredrik Malm är upprörd över den fredliga aktionen. Han anser att Ship to Gaza borde inrätta sig efter den israeliska blockaden, vilket är ett mycket märkligt resonemang.

Dessutom anser han att det tar bort fokus från vad som händer i Syrien och Libyen. Det är ett lika konstigt resonemang. I så fall skulle nästan ingen fråga kunna diskuteras – då det alltid finns någon annan fråga som kan uppfattas som ännu viktigare.

Vissa kritiker har sagt att det här spelar terroristerna i händerna. Jag tror att det är precis tvärtom. En lyckad fredlig aktion skulle visa att terroristdåd inte bara är brottsligt, utan att dessutom är en helt felaktig väg.

Det är få som försvarar Hamas attentat mot oskyldiga människor i Israel. Men om anser att en blockad är rätt väg borde man då förespråka en blockad mot israel också, eftersom den israeliska armén har dödat betydligt flera oskyldiga människor i Gaza.
Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är ledningen i Hamas som lider av blockaden. Istället är det kvinnor och män, barn och äldre som dör helt i onödan på grund av den olagliga blockad som Israel har byggt upp.

Hur svårt kan det vara att ta ställning egentligen?

Efter ett par dagar i Almedalen känner jag mig lite mör minst sagt. Det är roligt men intensivt.
Det kändes också bra att träffa så många sossar och jag mötte inte någon som var sur för att jag hade skrivit min bok. Kanske för att allt flera har insett att den knappast är till för att förstöra för socialdemokraterna utan för att jag i stället vill att det ska förändras. Dessutom är det ju bara en del av boken som handlar om socialdemokraterna.

Också roligt att se tjejerna spela fotbolls-VM. Det börjar kännas som sommaren 94.

Man blir inspirerad till att idrotta själv. Därför har jag börjat med en variant av triathlon. Jag kallar den för Fårö triathlon. Mer exakt innebär den att jag cyklar och hämtar tidningen (2 km), sedan joggar jag 6 kilometer och därefter går jag och badar.

Nu är det sommarlov och jag tar som vanligt ett uppehåll med bloggen över sommaren. Ha det riktigt skönt nu. Glöm alla måsten. Det ni måste göra på sommarstugan kan lika gärna vänta tills nästa sommar.

TREVLIG SOMMAR

Det var roligare än jag trodde att komma hem. Även om dagarna från och med nu kommer att bli kortare och mörkare.

Visst finns det mycket som jag kommer sakna från USA. Vänligheten, genorisiteten och deras förmåga att se det positiva. De vänner som vi har skaffat under det här året kändes också tråkigt att lämna. Däremot kommer jag inte att sakna de stora sociala och ekonomiska orättvisorna, Tea Party och avrättningarna.

Det första vi gjorde i Sverige var att köpa knäckebröd, färsk potatis, gräslök och matjesill.

Så läste jag i tidningen att riksdagsledamöterna måste jobba lite extra nästa vecka. Herregud, så förfärligt. Nu får de kanske bara tolv veckors sommarlov i år.

Fotbollsmatchen gick inte alls bra. Vi torskade med 6-1 efter att det stått lika i halvtid. I slutet av matchen tappade jag humöret, allteftersom målen trillade in och blev tillsagd av domaren. Jag lyckades missa två frilägen i andra halvlek. Jag hade också en farlig nick på hörna strax utanför. Efteråt försökte jag trösta mig med att jag fortfarande kan skapa frilägen och att jag inte hade skadat mig. En avsliten hälsena dagarna före avresa till Sverige hade inte varit så lyckat.

Efteråt gick hela laget och käkade på en pub i Pittsfield. Trots att jag bara spelat tre matcher för det här laget känns det som om jag har spelat här hur länge som helst. Amerikanare är bra på att förmedla den känslan,

Därefter åkte mina närmaste kompisar vidare till Williamstown där vi bor och gick på den lokala puben. Eftersom det var min sista kväll med grabbarna bjöds jag på en pint G & T och sedan bjöd bartendern hela gänget på ”swedish fish” som var en blandning av vodka, cranberry juice och någon sliskig likör. De första shotsen smakade illa, men efter ett tag vande man sig. Sedan sa någon några fina avslutningsord och jag höll ett kort och förvirrat tacktal, som jag är väldigt glad det inte finns någon inspelning av.

När jag till slut vandrade hemåt ensam i den ljumma juninatten blev jag lite sentimental och gråtmild och tänkte på vilket fantastiskt år vi har haft här i USA.

Till skillnad mot golf – där jag har en låg lägstanivå utan toppar – kan jag fortfarande spela fotboll. Åtminstone med tanke på att jag är 49 år. Och i vart fall när jag inte skadar mig, vilket jag i och för sig ofta gör.

När jag träffade min fru spelade jag i Allsvenskan och då brukade hon komma och titta. Besöken på fotbollsmatcherna blev allt färre i takt med att jag sjönk allt längre ned i seriesystemet. I stället frågade hon hur matcherna hade gått när jag kom hem. Efter ytterligare några år övergick hon till att fråga om jag hade skadat mig. Numera frågar hon var jag har skadat mig.

Nu har jag börjat min 33:e A-lagssäsong, denna gång i laget Williamstown. Vi började serien förra måndagen mot Lee. Jag var taggad till tusen och ådrog mig ett gult kort. Det väckte till min förvåning en viss uppståndelse efteråt när laget gick till den lokala puben och pratade om matchen. Jag vågade inte säga att det hade förvånande om jag inte hade fått ett gult kort, i alla fall om ser det rent statistiskt. Men här i USA är alla så trevliga, till och med på fotbollsplanen. Man går och småsnackar med sina motståndare och ber om ursäkt för allt möjligt. I Sverige är jag också van att man pratar med motståndarna, men då är det knappast några trevliga konversationer.

Jag fick mitt gula kort för snack mot domaren. Det var faktiskt märkligt. För visserligen hade jag klagat på domslut men jag hade försökt vara listig och gjorde det på svenska. Jag blev ändå varnad, för tonfallet helt enkelt.

I torsdags spelade vi andra matchen mot South County. När vi skulle byta om märkte jag att mina fotbollsbyxor hade blivit kvar hemma. Ingen i laget hade några extra. Just som jag trodde att jag inte skulle kunna spela erbjöd sig den ena domaren att låna ut ett par (här har de ett konstigt tvådomarsystem). Det var en kvinnlig domare, men hon hade ett par extra byxor i min storlek. Och så hände just det som man kan tänka sig. Efter tio minuter gör jag mål men får det felaktigt bortdömt för offside av den domaren som hade lånat ut byxorna till mig. Det fanns ingen möjlighet för mig att kritisera domslutet, eftersom hon då hade kunnat kräva tillbaka byxorna.

Nu väntar min sista match mot Pittsfield på torsdag. Då ska jag se till att jag har hela min utrustning med mig, så jag inte behöver vara så hämmad vare sig mot motståndare eller domare.

Jag har ägnat mig åt lite läsning av svenska nättidningar på sistone och har några kommentarer.

Det verkar som om det inte går så bra för Spyker med SAAB. Det påstås att han bara försöker få ut pengar. Vilken överraskning va? Så läser man vidare om vem som ska bli den nya räddningen för SAAB. Då visar det sig att det är den maffiaanklagade Antonov. Han som regeringen bedyrade inte skulle ha med det här att göra. Nu ska visst regeringen ändå kanske godkänna honom. När kom den här vändningen? Och vem kan tro på det här?

Ulf Adelsohn fick sparken som ordförande i SJ av regeringen. Det innebär att han faktiskt har fått sparken av sin fru, Lena Liljeroth Adelsohn. Det kan väl inte vara bra för äktenskapet när man börjar avskeda varandra.

När man läser att Laila Bagge väntar barn så beklagar man att en graviditet är så lång. Ska vi verkligen behöva läsa om det här under större delen av det här året.

Gnaget är obesegrade efter tre omgångar i Allsvenskan, Blåvitt har förlorat de tre första matcherna. Vilket liv det hade varit från Västkusten om det hade varit tvärtom.

Här i USA har världens tråkigaste sport, Baseboll börjat sin extremt långa säsong och fyller sportsidorna och TV-kanalerna igen.