Författare: bodstromsamhallet (Sida 1 av 4)

Nu så här 10 år efter avregleringen av bilbesiktningen så har Riksrevisionen undersökt hur det gått. Flera medier har skrivit om rapporten, bland annat Teknikens värld, Timbro samt DN.

Historiskt och ideologiskt så är vi Socialdemokrater emot avregleringar. Vi vill att staten eller kommunen skall sköta verksamheter, som också skulle kunna drivas av det privata. Vi anser helt enkelt att de ekonomiska motiv som finns för att driva en verksamhet på ett bra och effektivt sätt, kan även dunkla den ärligaste av avsikterna. Därför finns fortfarande vissa monopol kvar i Sverige, det mest kända är alkoholmonopolet med Systembolaget.

När det kommer till bilar och bilbesiktningen så utlovades lägre priser och bättre tillgänglighet. Det blev inte så. Priserna har gått upp och det har heller inte blivit fler aktörer på marknaden. Jag har själv bil som många andra. I vårt avlånga land behövs bilen, minns kampanjen “Utan bilen stannar Sverige”. Med en äldre bilpark så behövs en väl fungerande bilbesiktning så det är billigt och enkelt att besikta bilen. Nu har det inte riktigt blivit så och kanske är det dags att tillsätta en ny utredning för att förstå och komma till rätta.

Var på hälsokoll idag.
Till min stora förvåning verkar jag vara sjukt frisk, som mina barn skulle ha uttryckt det. Eller så skulle de sagt att kroppen såg fett bra ut.
Senast jag gjorde en hälsokoll var för tre år sedan, så det var intressant att jämföra om det har blivit någon skillnad nu när jag inte längre är med i politiken.
Till skillnad mot 2008 har jag nu ett helt normalt blodtryck. Det är ett dåligt betyg för att hålla på med politik – eller till mig som politiker.
Men den märkligaste förändringen är att jag har vuxit en centimeter, alltså från att jag var 46 år till jag är 49 år. Kanske beror det på att jag inte nu behöver huka mig för all kritik som man får som politiker. Nu är det i stället jag som sitter och kritiserar i domstolar, på debattsidor eller när jag håller föredrag. Då är det naturligt att man sträcker på sig lite.
Den enda plumpen var att jag nu väger 1.5 kilo mer jämfört med för tre år sedan. Men med tanke på att jag nu har blivit längre så blev ändå BMI-värdet nästan detsamma. Jag kunde därför lätt konstatera att om jag bara växer en enda centimeter till, så är jag under den kritiska gränsen 25 på BMI-skalan. Det har således aldrig handlat om att jag är för tjock, utan bara att jag har varit för kort.
En enda centimeter fattas alltså, men är det egentligen inte alltid så i livet?

Idag är det exakt ett år sedan jag hoppade av riksdagen. Därmed har jag missat att vara med om turerna kring hur Mona Sahlin fick sparken, kaoset med partiledarvalet och allt bråk som har handlat runt Juholt. Tänk vad man går miste om många saker här i livet!

Endast ett uppdrag har jag haft kvar: kyrkofullmäktige i Boo församling. Men nu har jag avgått från det uppdraget också. Jag kan inte säga att det har varit särskilt betungande. Ett möte med partikamraterna samt ett besök på kyrkopuben, då vi tittade på fotboll, är allt jag har gjort. Av de två år som jag har varit med så var det första valåret och under det andra bodde vi i USA. Eftersom jag nu skriver krönikor och ibland är med i TV som kommentator är det bäst att inte vara kvar i politiken – man vill ju inte göra en Birro.

För övrigt anser jag att det är roligt att han nu har fått en egen show genom Expressen.

Och ännu gladare är jag för att Sverige är klara för EM i fotboll. Vilken stämning det var på Råsunda. Jag kan bara inte förstå varför man ska sluta spela fotboll på en så fantastisk arena.

Efter att jag skrev min bok om politik i våras, där jag bland annat har en rad olika förslag på hur det socialdemokratiska partiet ska förändras, har jag fått många inbjudningar att prata om den på olika socialdemokratiska föreningar.

I morgon onsdag ska jag prata på partihögkvarteret på Sveavägen eller ”68:an” som det kallas. Jag tycker det är väldigt bra att det finns ett så stort intresse kring diskussionerna om hur partiet ska bli mera öppet, modernt och demokratiskt. Det inger förhoppningar om framtiden om inte annat. Men det är viktigt att det inte stannar vid diskussioner utan att vi också får se nödvändiga förändringar.

Jag kommer i alla att fortsätta att driva de här frågorna. Och jag är övertygad om att jag gör större nytta utanför än inne i det socialdemokratiska partiet.

Redan som barn visste man att det var dagen då demokratin i Chile dog. Jag var elva år när jag chockat såg bilderna där människor blev skjutna utanför presidentpalatset.

Mellan 1990 och 2000 arbetade jag på advokatbyrå. Det var både roligt och lite jobbigt.

Mellan 2000 och 2010 arbetade jag med politik. Det var ännu roligare men också jobbigare. Nu har jag tänkt att inte göra några jobbiga saker utan bara det som är roligt.

En sak som jag tycker ska bli roligt är att vara gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida. Tidigare har jag arbetat på Expressen, både som krönikör och svarat tittare efter Melodifestivaler.
Att ha skrivit för både Expressen och Aftonbladet kan låta lika konstigt, ungefär som att ha spelat fotboll i både AIK och Djurgården. Men eftersom jag faktiskt har gjort just det ska väl det här också gå bra.

På presentationen av nya krönikörer i Aftonbladets cafeteria träffade jag flera tidigare partikamrater från socialdemokraterna. Det var många som berättade att de nu står utanför det politiska arbetet ett tag – det vill säga som jag själv gör. Då slog det mig att om det är för många som står utanför, så är man ju inte längre utanför. Det innebär att jag i så fall måste gå in i politiken igen för att kunna fortsätta att stå utanför den.

Som krönikör i en tidning får jag i alla fall en naturlig distans till det vanliga politiska livet. Jag kommer att skriva om det som jag inte gillar hos den nuvarande regeringen, men inte heller tveka att kritisera socialdemokaterna när det är något som jag tycker bör förbättras.

Till sist hoppas jag nu på att bli bjuden på Aftonbladets julfest och få dricka glögg med Jan Guillou och Åsa Lindeborg.