Vad har hänt med den timide Göran Hägglund?
I söndags for han ut så grovt i debatten att han fick beröm av Sverigedemokraternas ledare Jimmy Åkesson.
Idag kan man läsa i expressen att han påstås ha räckt ut tungan åt Monica Gren i en rikdagsdebatt. Det här tycker jag är jätteintressant. Jag vill veta om det var planerat. Tänkte Hägglund liksom "nä nu får det vara nog - nu ska hon allt få. Jag tror banne mig att jag räcker ut tungan." eller var det lite mer tourettes syndrom, så att han efteråt tänkte "åh, herregud vad gjorde jag egentligen?"
Ännu mer intressant blir det om man tänker på att han brukar räcka ut tungan i andra situationer. Gör han det åt sin fru när de bråkar eller när barnen spelar för mycket dataspel. Eller gör han det åt moståndarna när han tittar på matcher med Jönköping Södra eller HV 71? Lägger han till ett "Pilutta dig" ibland?
Men den han borde räcka ut tungan åt är förstås moderaterna. Efter att ha suttit med i regeringen i tre och ett halvt år, utan att i praktiken ha fått genom ett enda förslag av värde, är det verkligen läge att visa sitt missnöje mot Reinfeldt vid nästa regeringssammanträde, som äger rum nu på torsdag.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
tisdag 9 mars 2010
måndag 8 mars 2010
inför kvotering för att bryta kvotering
Idag fyller internationella kvinnodagen 100 år.
Det bäste vore om den inte behövde finnas, men tyvärr så gör den det.
Den kanske mest aktuella frågan nu är den om kvotering i näringslivet.
Kvinnorna är fortfarande väldigt dåligt representerade i olika styrelser.
Det finns ett färdigt förslag om kvotering, som Sabuni absolut inte vill göra något åt.
Det kommer dock en röd-grön regering att göra, eftersom det är det enda som kan bryta den kvotering som finns idag.
För så är det nämligen - idag kvotetar män in män. Det är samma gäng som sitter i olika styrelser.
Men de gör de knappast av illvilja, som ibland påstås. De föreslår säkert personer som de anser är de mest lämpade för olika styrelseposter. Och då blir det de personer som de känner och umgås med, nämligen de som sitter i samma eller andra styrelser.
Kvotering sker överallt. Det vanligaste är att man föreslår personer som på något sätt är lik en själv. Många som sitter i valberedningar har - medvetet eller omedvetet - sig själv som måttstock. Desamma gäller olika chefer som tillsätter tjänster.
Jag ska erkänna att jag själv har gjort mig skyldig till det. När jag hade varit minister i några år hade jag utsett en del olika chefstjänster. Nöjt konstaterade jag och min dåvarande statssekreterare Dan Eliasson att vi hade förändrat könsfördelning på justitiedepartementet när det gällde chefsposter. Men en dag slog det mig att vi också hade kvoterat. För när vi analyserade de tillsatte tjänsterna kunde vi konstatera att vi hade mycket gemensamt med de personer som vi hade ansett var mest lämpade. Eftersom vi hade lika bra kontakt med män och kvinnor på departemenet, var det naturligt att det blev en jämnare könsfördelning, men vi kvoterade likt förbannat ändå.
När vi idag talar om att vi behöver en könskvotering i näringslivet ska vi alltså komma ihåg att det handlar om att bryta en redan befintlig cch osund kvotering.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
Det bäste vore om den inte behövde finnas, men tyvärr så gör den det.
Den kanske mest aktuella frågan nu är den om kvotering i näringslivet.
Kvinnorna är fortfarande väldigt dåligt representerade i olika styrelser.
Det finns ett färdigt förslag om kvotering, som Sabuni absolut inte vill göra något åt.
Det kommer dock en röd-grön regering att göra, eftersom det är det enda som kan bryta den kvotering som finns idag.
För så är det nämligen - idag kvotetar män in män. Det är samma gäng som sitter i olika styrelser.
Men de gör de knappast av illvilja, som ibland påstås. De föreslår säkert personer som de anser är de mest lämpade för olika styrelseposter. Och då blir det de personer som de känner och umgås med, nämligen de som sitter i samma eller andra styrelser.
Kvotering sker överallt. Det vanligaste är att man föreslår personer som på något sätt är lik en själv. Många som sitter i valberedningar har - medvetet eller omedvetet - sig själv som måttstock. Desamma gäller olika chefer som tillsätter tjänster.
Jag ska erkänna att jag själv har gjort mig skyldig till det. När jag hade varit minister i några år hade jag utsett en del olika chefstjänster. Nöjt konstaterade jag och min dåvarande statssekreterare Dan Eliasson att vi hade förändrat könsfördelning på justitiedepartementet när det gällde chefsposter. Men en dag slog det mig att vi också hade kvoterat. För när vi analyserade de tillsatte tjänsterna kunde vi konstatera att vi hade mycket gemensamt med de personer som vi hade ansett var mest lämpade. Eftersom vi hade lika bra kontakt med män och kvinnor på departemenet, var det naturligt att det blev en jämnare könsfördelning, men vi kvoterade likt förbannat ändå.
När vi idag talar om att vi behöver en könskvotering i näringslivet ska vi alltså komma ihåg att det handlar om att bryta en redan befintlig cch osund kvotering.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
söndag 7 mars 2010
Vasaloppet
Det är inte lätt att svara på alla åsikter i varje blogginlägg, men jag gör vad jag kan. Diskussionen om datalagringen kommer att fortsätta, särskilt som direktivet ännu inte är infört.
Sitter och tittar på Vasaloppet samtidigt som jag skriver på bloggen. Jag åkte en mil igår och var väldigt glad att jag inte behövde köra åtta mil till. Nio mil är långt även när man kör bil - att åka skidor är en evighet. Det vore förstås roligt att se Mora i dagsljus någon gång, men då måste jag nog träna mera än de sex mil sammalagt jag hade förberett mig senaste gången (2003) jag åkte.
Annars har det blivit en del skidåkning i veckan. I onsdags gjorde jag en Ekointervju under en gran i skidbacken. Nu är det inget nytt för mig att göra intervjuer under märkliga omständigheter. Eftersom jag spelar ishockey på morgonen måndagar och fredagar, har det blivit en och annan P1 morgon i deras sändebil. Att sitta i full hockeyutrustning och diskutera rättsfrågor går bra så länge ingen ser en.
Tre kilometer kvar, fyra man i klungan. Senaste gången jag åkte Vasaloppet fick jag frågan av en journalist hur det kom sig att kungen åkte så mycket fortare än jag. Han kanske har haft mera tid att träna var det enda svar jag kom på. Om det är sant eller inte vet jag inte, men kungen har verkligen haft imponerande tider.
Två kilometer kvar! När jag kom in på de olika vätskekontroller hörde jag ofta speakern utropa "och här kommer Thomas Bodström, och vi som trodde att han hade brutit."
En kilometer kvar! För er som funderar på att åka kan jag säga att det är mycket häftigare att åka det riktiga Vasaloppet och inte "Öppet sår."
Jörgen Brink! Vilket upplopp! Tänk att få vara med om att vinna Vasaloppet efter en spurt.
Gud, vad avundsjuk jag blir.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
Sitter och tittar på Vasaloppet samtidigt som jag skriver på bloggen. Jag åkte en mil igår och var väldigt glad att jag inte behövde köra åtta mil till. Nio mil är långt även när man kör bil - att åka skidor är en evighet. Det vore förstås roligt att se Mora i dagsljus någon gång, men då måste jag nog träna mera än de sex mil sammalagt jag hade förberett mig senaste gången (2003) jag åkte.
Annars har det blivit en del skidåkning i veckan. I onsdags gjorde jag en Ekointervju under en gran i skidbacken. Nu är det inget nytt för mig att göra intervjuer under märkliga omständigheter. Eftersom jag spelar ishockey på morgonen måndagar och fredagar, har det blivit en och annan P1 morgon i deras sändebil. Att sitta i full hockeyutrustning och diskutera rättsfrågor går bra så länge ingen ser en.
Tre kilometer kvar, fyra man i klungan. Senaste gången jag åkte Vasaloppet fick jag frågan av en journalist hur det kom sig att kungen åkte så mycket fortare än jag. Han kanske har haft mera tid att träna var det enda svar jag kom på. Om det är sant eller inte vet jag inte, men kungen har verkligen haft imponerande tider.
Två kilometer kvar! När jag kom in på de olika vätskekontroller hörde jag ofta speakern utropa "och här kommer Thomas Bodström, och vi som trodde att han hade brutit."
En kilometer kvar! För er som funderar på att åka kan jag säga att det är mycket häftigare att åka det riktiga Vasaloppet och inte "Öppet sår."
Jörgen Brink! Vilket upplopp! Tänk att få vara med om att vinna Vasaloppet efter en spurt.
Gud, vad avundsjuk jag blir.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
lördag 6 mars 2010
höjden av inkonsekvens och hyckleri
Tack för många bra kommentarer. Ska man sammanfatta det så är det väl att de flesta som skrivit inlägg anser att det inte är proportioneligt med datalagring. Och då är vi inne på den intressanta frågan var vi ska dra gränsen, där vi alla har vår egen uppfattning.
De flesta tycker nog att det är okay med nykterhetskontroller på vägarna, trots att det innebär att helt oskyldiga människor inte bara stoppas, utan tvingas att stoppa saker i munnen och blåsa. Ytterst få anser nog att vi ska ha kameraövervakning i hemmet. Trots att det sannolikt drastiskt skulle minska kvinnomisshandel och rädda liv.
Betydligt flera brott skulle klaras upp om vi vände på bevisbördan, men det är inte många som förespråkar det.
För egen del ansåg jag tidigare att Sverige låg efter när det gällde tvångsmedel. Det var märkligt att vi nästan var det enda land som inte använde buggning i Europa. Ändå var det med stor tveksamhet som jag ansåg att det skulle införas - just för att oskyldiga (t ex familjemedlemmar och anställda) avlyssnas.
När direktivet om datalagringen är klar anser jag att polis- och åklagare har fått de verktyg som de behöver. Polisen kommer alltid att säga att de behöver mer verktyg - det ligger i sakens natur. Men vi måste själva sätta en gräns. Jag har alltid tyckt att de förslag som har arbetats fram om FRA - under socialdemokratiska och borgerliga regeringar - har varit alltför långtgående. Att spara vad människor har sagt till varandra måste vara betydligt mera integritetskränkande än att spara uppgifter vilka som har varit i kontakt med varandra ( som datalagringen). Kontrollen och rättsäkerheten är också under all kritik.
Att höra borgerliga politiker förfära sig över datalagring samtidigt som de förespråkar FRA måste vara höjden av inkomsekvens och hyckleri. Över huvudtaget anser jag att många politiker hukar i frågan om brottsbekämpning kontra den personliga integriteten. Många säger en sak och gör en annan. Jag tar gärna skit för mina åsikter, och jag tänker inte försöka dölja dem för någon. Likaså tänker jag fortsätta publicera alla inlägg, som håller sig inom ramen för vad som är lagligt. Under det år som jag har bloggat har det bara hänt vid två tillfällen, båda fallen var klara fall av förtal av andra personer. Alla andra inlägg har publicerats.
Så fortsätt gärna att driva debatter här på bloggen och tveka inte att kritisera mig.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
De flesta tycker nog att det är okay med nykterhetskontroller på vägarna, trots att det innebär att helt oskyldiga människor inte bara stoppas, utan tvingas att stoppa saker i munnen och blåsa. Ytterst få anser nog att vi ska ha kameraövervakning i hemmet. Trots att det sannolikt drastiskt skulle minska kvinnomisshandel och rädda liv.
Betydligt flera brott skulle klaras upp om vi vände på bevisbördan, men det är inte många som förespråkar det.
För egen del ansåg jag tidigare att Sverige låg efter när det gällde tvångsmedel. Det var märkligt att vi nästan var det enda land som inte använde buggning i Europa. Ändå var det med stor tveksamhet som jag ansåg att det skulle införas - just för att oskyldiga (t ex familjemedlemmar och anställda) avlyssnas.
När direktivet om datalagringen är klar anser jag att polis- och åklagare har fått de verktyg som de behöver. Polisen kommer alltid att säga att de behöver mer verktyg - det ligger i sakens natur. Men vi måste själva sätta en gräns. Jag har alltid tyckt att de förslag som har arbetats fram om FRA - under socialdemokratiska och borgerliga regeringar - har varit alltför långtgående. Att spara vad människor har sagt till varandra måste vara betydligt mera integritetskränkande än att spara uppgifter vilka som har varit i kontakt med varandra ( som datalagringen). Kontrollen och rättsäkerheten är också under all kritik.
Att höra borgerliga politiker förfära sig över datalagring samtidigt som de förespråkar FRA måste vara höjden av inkomsekvens och hyckleri. Över huvudtaget anser jag att många politiker hukar i frågan om brottsbekämpning kontra den personliga integriteten. Många säger en sak och gör en annan. Jag tar gärna skit för mina åsikter, och jag tänker inte försöka dölja dem för någon. Likaså tänker jag fortsätta publicera alla inlägg, som håller sig inom ramen för vad som är lagligt. Under det år som jag har bloggat har det bara hänt vid två tillfällen, båda fallen var klara fall av förtal av andra personer. Alla andra inlägg har publicerats.
Så fortsätt gärna att driva debatter här på bloggen och tveka inte att kritisera mig.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
fredag 5 mars 2010
kommentar på kommentarer om datalagring
Oj, vilket högt tonläge det blev plötsligt.
Men det får jag stå ut med, så länge det även kommer relevant argumentation.
De sju riksdagspartierna har godkänt en lag som i praktiken innebär att vissa teleoperatörer sparar sina uppgifter någon enstaka dag och andra i flera år. Med så stor frihet för teeoperaörer anser jag - inte minst ur den enskilda personens perspektiv - att tiden för hur länge datalagring får sparas är oreglerad. Och polisens betalning till teleoperatörer är definitivt oreglerad. Det är därför jag anser att det är hög tid att reglera exakta tider för när det uppgifterna får och ska sparas samt att vi hittar tydliga regler för kostnaderna.
Per Madison frågar om skälet till direktivet om datalagringen. Förklaringen är enkel. Sedan flera år har många, många allvarliga brott klarats upp på grund av att polis och åklagare har kunnat spåra kriminellas kontakter med varandra, och även i vissa fall slå fast om de befunnit sig på en plats där t ex ett mord eller våldtäkt begåtts. Tack vare att polisen har haft den möjligheten har även flera framtida brott sannolikts förhindrats. Därigenom har presumtiva brottsoffer sluppit få sin integritet kränkts. Men eftersom flera teleoperatörer har bytt system har polis och åklagare tappat allt mera av sitt effektiva verktyg. Om inte en skyldighet införs att spara uppgifterna i framtiden, blir det därmed allt färre allvarliga brott som kommer att klaras upp framöver.
För mig var det här argumentet när vi ingick överenskommelsen 2005. Jag har full respekt för att andra inte delar den uppfattningen. Men det vore intressant att höra vad ni anser att vi ska göra. Ska vi acceptera att färre allvarliga brott klaras upp eller har ni något annat verktyg som polisen ska få i sitt arbete?
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
Men det får jag stå ut med, så länge det även kommer relevant argumentation.
De sju riksdagspartierna har godkänt en lag som i praktiken innebär att vissa teleoperatörer sparar sina uppgifter någon enstaka dag och andra i flera år. Med så stor frihet för teeoperaörer anser jag - inte minst ur den enskilda personens perspektiv - att tiden för hur länge datalagring får sparas är oreglerad. Och polisens betalning till teleoperatörer är definitivt oreglerad. Det är därför jag anser att det är hög tid att reglera exakta tider för när det uppgifterna får och ska sparas samt att vi hittar tydliga regler för kostnaderna.
Per Madison frågar om skälet till direktivet om datalagringen. Förklaringen är enkel. Sedan flera år har många, många allvarliga brott klarats upp på grund av att polis och åklagare har kunnat spåra kriminellas kontakter med varandra, och även i vissa fall slå fast om de befunnit sig på en plats där t ex ett mord eller våldtäkt begåtts. Tack vare att polisen har haft den möjligheten har även flera framtida brott sannolikts förhindrats. Därigenom har presumtiva brottsoffer sluppit få sin integritet kränkts. Men eftersom flera teleoperatörer har bytt system har polis och åklagare tappat allt mera av sitt effektiva verktyg. Om inte en skyldighet införs att spara uppgifterna i framtiden, blir det därmed allt färre allvarliga brott som kommer att klaras upp framöver.
För mig var det här argumentet när vi ingick överenskommelsen 2005. Jag har full respekt för att andra inte delar den uppfattningen. Men det vore intressant att höra vad ni anser att vi ska göra. Ska vi acceptera att färre allvarliga brott klaras upp eller har ni något annat verktyg som polisen ska få i sitt arbete?
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Bodström, Politik, Samhälle.
Pingat på intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
