Bodstromsamhallet.se

Politisk samtidshistoria anno 2011

Månad: juni 2011

riksdagen får bara tolv veckor sommarlov i år

Det var roligare än jag trodde att komma hem. Även om dagarna från och med nu kommer att bli kortare och mörkare.

Visst finns det mycket som jag kommer sakna från USA. Vänligheten, genorisiteten och deras förmåga att se det positiva. De vänner som vi har skaffat under det här året kändes också tråkigt att lämna. Däremot kommer jag inte att sakna de stora sociala och ekonomiska orättvisorna, Tea Party och avrättningarna.

Det första vi gjorde i Sverige var att köpa knäckebröd, färsk potatis, gräslök och matjesill.

Så läste jag i tidningen att riksdagsledamöterna måste jobba lite extra nästa vecka. Herregud, så förfärligt. Nu får de kanske bara tolv veckors sommarlov i år.

Sista kvällen med gänget

Fotbollsmatchen gick inte alls bra. Vi torskade med 6-1 efter att det stått lika i halvtid. I slutet av matchen tappade jag humöret, allteftersom målen trillade in och blev tillsagd av domaren. Jag lyckades missa två frilägen i andra halvlek. Jag hade också en farlig nick på hörna strax utanför. Efteråt försökte jag trösta mig med att jag fortfarande kan skapa frilägen och att jag inte hade skadat mig. En avsliten hälsena dagarna före avresa till Sverige hade inte varit så lyckat.

Efteråt gick hela laget och käkade på en pub i Pittsfield. Trots att jag bara spelat tre matcher för det här laget känns det som om jag har spelat här hur länge som helst. Amerikanare är bra på att förmedla den känslan,

Därefter åkte mina närmaste kompisar vidare till Williamstown där vi bor och gick på den lokala puben. Eftersom det var min sista kväll med grabbarna bjöds jag på en pint G & T och sedan bjöd bartendern hela gänget på ”swedish fish” som var en blandning av vodka, cranberry juice och någon sliskig likör. De första shotsen smakade illa, men efter ett tag vande man sig. Sedan sa någon några fina avslutningsord och jag höll ett kort och förvirrat tacktal, som jag är väldigt glad det inte finns någon inspelning av.

När jag till slut vandrade hemåt ensam i den ljumma juninatten blev jag lite sentimental och gråtmild och tänkte på vilket fantastiskt år vi har haft här i USA.

När jag lånade fotbollsbyxor av domaren

Till skillnad mot golf – där jag har en låg lägstanivå utan toppar – kan jag fortfarande spela fotboll. Åtminstone med tanke på att jag är 49 år. Och i vart fall när jag inte skadar mig, vilket jag i och för sig ofta gör.

När jag träffade min fru spelade jag i Allsvenskan och då brukade hon komma och titta. Besöken på fotbollsmatcherna blev allt färre i takt med att jag sjönk allt längre ned i seriesystemet. I stället frågade hon hur matcherna hade gått när jag kom hem. Efter ytterligare några år övergick hon till att fråga om jag hade skadat mig. Numera frågar hon var jag har skadat mig.

Nu har jag börjat min 33:e A-lagssäsong, denna gång i laget Williamstown. Vi började serien förra måndagen mot Lee. Jag var taggad till tusen och ådrog mig ett gult kort. Det väckte till min förvåning en viss uppståndelse efteråt när laget gick till den lokala puben och pratade om matchen. Jag vågade inte säga att det hade förvånande om jag inte hade fått ett gult kort, i alla fall om ser det rent statistiskt. Men här i USA är alla så trevliga, till och med på fotbollsplanen. Man går och småsnackar med sina motståndare och ber om ursäkt för allt möjligt. I Sverige är jag också van att man pratar med motståndarna, men då är det knappast några trevliga konversationer.

Jag fick mitt gula kort för snack mot domaren. Det var faktiskt märkligt. För visserligen hade jag klagat på domslut men jag hade försökt vara listig och gjorde det på svenska. Jag blev ändå varnad, för tonfallet helt enkelt.

I torsdags spelade vi andra matchen mot South County. När vi skulle byta om märkte jag att mina fotbollsbyxor hade blivit kvar hemma. Ingen i laget hade några extra. Just som jag trodde att jag inte skulle kunna spela erbjöd sig den ena domaren att låna ut ett par (här har de ett konstigt tvådomarsystem). Det var en kvinnlig domare, men hon hade ett par extra byxor i min storlek. Och så hände just det som man kan tänka sig. Efter tio minuter gör jag mål men får det felaktigt bortdömt för offside av den domaren som hade lånat ut byxorna till mig. Det fanns ingen möjlighet för mig att kritisera domslutet, eftersom hon då hade kunnat kräva tillbaka byxorna.

Nu väntar min sista match mot Pittsfield på torsdag. Då ska jag se till att jag har hela min utrustning med mig, så jag inte behöver vara så hämmad vare sig mot motståndare eller domare.

Bodström Bloggen 2009-2017