Bodstromsamhallet.se

Politisk samtidshistoria anno 2011

Författare: bodstromsamhallet (sida 1 av 4)

Boksigneringar och Bildt

Det är signeringstider för de flesta författare just nu. Igår Nacka och Sollentuna, där det gick riktigt bra. Idag var det Akademibokhandeln i Stockholm och då gick det sämre. Just som jag satt där och längtade att signeringstimmen skulle ta slut kom Carl Bildt fram och hälsade artigt. Men han ville inte köpa någon bok, trots att jag trugade. Och då har jag ändå skrivit om honom i boken. Det kan jag ju inte säga till alla som kommer fram i bokhandeln. Men vid närmare eftertanke borde Bildt ha fått rabatt. Vad skulle den här boken vara värd om inte alla människor varit med?

Jag är för kort

Var på hälsokoll idag.
Till min stora förvåning verkar jag vara sjukt frisk, som mina barn skulle ha uttryckt det. Eller så skulle de sagt att kroppen såg fett bra ut.
Senast jag gjorde en hälsokoll var för tre år sedan, så det var intressant att jämföra om det har blivit någon skillnad nu när jag inte längre är med i politiken.
Till skillnad mot 2008 har jag nu ett helt normalt blodtryck. Det är ett dåligt betyg för att hålla på med politik – eller till mig som politiker.
Men den märkligaste förändringen är att jag har vuxit en centimeter, alltså från att jag var 46 år till jag är 49 år. Kanske beror det på att jag inte nu behöver huka mig för all kritik som man får som politiker. Nu är det i stället jag som sitter och kritiserar i domstolar, på debattsidor eller när jag håller föredrag. Då är det naturligt att man sträcker på sig lite.
Den enda plumpen var att jag nu väger 1.5 kilo mer jämfört med för tre år sedan. Men med tanke på att jag nu har blivit längre så blev ändå BMI-värdet nästan detsamma. Jag kunde därför lätt konstatera att om jag bara växer en enda centimeter till, så är jag under den kritiska gränsen 25 på BMI-skalan. Det har således aldrig handlat om att jag är för tjock, utan bara att jag har varit för kort.
En enda centimeter fattas alltså, men är det egentligen inte alltid så i livet?

Zlatan

måndagen den 21:e november 2011

Läser just nu Zlatans bok som jag fått av branen i Fars dag – har ni hört att han har skrivit en bok förresten?
Det intressanta är egentligen inte vad han skriver, det har ju dessutom stått i varenda tidninge redan. Nej, det intressanta är förstås vad han ville ha med i boken, men som förlaget strök på grund av förtalsrisken. Det måste ha varit en del.
För övrigt har jag en enkel åtgärd för att få Zlatan att lyckas i landslaget. Han ska byta plats med Johan Elmander. Då kan Elmander springa där framme och jaga livet ur backarna. Zlatan är också bäst som framspelare. Det finns ingen i Sverige som kan se luckorna som han kan. Däremot är han inte en så bra avslutare. Visst har han gjort många mål i Italien, men han spelar i ett av topplagen och en stor del av lagen i ligan är inte så märkvärdiga. Dessutom är jag förvånad över att så få experter har konstaterat hur få mål han gör på huvudet, trots att han är över en och nittio. Med den längden borde han nicka in massor av mål.
Ja, ni ser hur enkelt fotboll kan vara.

Nu lämnar jag det sista politiska uppdraget

Idag är det exakt ett år sedan jag hoppade av riksdagen. Därmed har jag missat att vara med om turerna kring hur Mona Sahlin fick sparken, kaoset med partiledarvalet och allt bråk som har handlat runt Juholt. Tänk vad man går miste om många saker här i livet!

Endast ett uppdrag har jag haft kvar: kyrkofullmäktige i Boo församling. Men nu har jag avgått från det uppdraget också. Jag kan inte säga att det har varit särskilt betungande. Ett möte med partikamraterna samt ett besök på kyrkopuben, då vi tittade på fotboll, är allt jag har gjort. Av de två år som jag har varit med så var det första valåret och under det andra bodde vi i USA. Eftersom jag nu skriver krönikor och ibland är med i TV som kommentator är det bäst att inte vara kvar i politiken – man vill ju inte göra en Birro.

För övrigt anser jag att det är roligt att han nu har fått en egen show genom Expressen.

Och ännu gladare är jag för att Sverige är klara för EM i fotboll. Vilken stämning det var på Råsunda. Jag kan bara inte förstå varför man ska sluta spela fotboll på en så fantastisk arena.

Tomas Tranströmer

Äntligen en Tomas som vann nobelpriset. Alltid något. Närmare än att ha samma förnamn kommer jag aldrig att komma.

Liksom alla andra blev jag glad när jag hörde vem som vann. Alla gillar Tomas Tranströmer. Det hördes när nyheten presenterades.

Det är bara en tanke som jag inte riktigt kan vifta bort. Om nu Tranströmer är bäst i världen så är det väl märkligt att han inte är med i Svenska Akademin, där Sveriges främsta författare är representerade. Hur kan man vara bäst i världen, men inte platsa på top 18 i Sverige? Det är ungefär som när Henke Larsson blev vald till Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna samtidigt som han satt på bänken i sitt klubblag Barcelona.

Jag försöker slå bort tanken, men den gnager sig fast ändå.

Diskussion om parti i förändring

Efter att jag skrev min bok om politik i våras, där jag bland annat har en rad olika förslag på hur det socialdemokratiska partiet ska förändras, har jag fått många inbjudningar att prata om den på olika socialdemokratiska föreningar.

I morgon onsdag ska jag prata på partihögkvarteret på Sveavägen eller ”68:an” som det kallas. Jag tycker det är väldigt bra att det finns ett så stort intresse kring diskussionerna om hur partiet ska bli mera öppet, modernt och demokratiskt. Det inger förhoppningar om framtiden om inte annat. Men det är viktigt att det inte stannar vid diskussioner utan att vi också får se nödvändiga förändringar.

Jag kommer i alla att fortsätta att driva de här frågorna. Och jag är övertygad om att jag gör större nytta utanför än inne i det socialdemokratiska partiet.

Ny strategi krävs för att få Dawit Isaak fri

Nu har det gått tio år sedan Dawit Isaak fängslades. Så här långt har det varit den diplomatiska strategin som har prioriterats. Det är dags att inse att den har misslyckats.

I stället bör man pröva den juridiska vägen. Jan Eliasson och jag skrev en debattartikel i Svenska dagbladet i fredags om hur det närmare ska gå till (se nedan).

Det är bra att politiker som Carl Bildt bloggar och twittrar. Men det är ett problem när det är det enda som han gör. Nu måste han och Fredrik Reinfeldt agera. Det är en svensk medborgare som utan prövning har suttit inlåst i tio år. Då kan inte en regering vara passiv.

 11 september

Redan som barn visste man att det var dagen då demokratin i Chile dog. Jag var elva år när jag chockat såg bilderna där människor blev skjutna utanför presidentpalatset.

Några år senare dog rallyföraren Ronnie Pettersson just den 11 september. Även för oss fotbollskillar var han en tuff idrottsidol och det såg coolt ut när hans fru Barbro följde tävlingarna på nära håll.

Så skedde attackerna i New York. Alla minns vad vi gjorde när vi fick reda på det. Men mitt starkaste minne var när jag gick genom Stockholm några timmar senare, det var så tyst överallt. Det var som ett samförstånd mellan alla människor och att alla för en gång skull tänkte på samma sak.

Och så Anna Lindh förstås. Två månader före hennes död hälsade hon, hennes man Bosse och deras söner på oss på Fårö. Hon berättade då att ena sonen var så orolig för henne efter 11 september-händelserna. Den där meningen har förföljt mig sedan dess. Tänk att hon berättade om det bara två månader före hennes egen död. Som blev just den 11 september.

Idag är sorgens dag, men också en dag för att minnas.

Krönikör på Aftonbladet

Mellan 1990 och 2000 arbetade jag på advokatbyrå. Det var både roligt och lite jobbigt.

Mellan 2000 och 2010 arbetade jag med politik. Det var ännu roligare men också jobbigare. Nu har jag tänkt att inte göra några jobbiga saker utan bara det som är roligt.

En sak som jag tycker ska bli roligt är att vara gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida. Tidigare har jag arbetat på Expressen, både som krönikör och svarat tittare efter Melodifestivaler.
Att ha skrivit för både Expressen och Aftonbladet kan låta lika konstigt, ungefär som att ha spelat fotboll i både AIK och Djurgården. Men eftersom jag faktiskt har gjort just det ska väl det här också gå bra.

På presentationen av nya krönikörer i Aftonbladets cafeteria träffade jag flera tidigare partikamrater från socialdemokraterna. Det var många som berättade att de nu står utanför det politiska arbetet ett tag – det vill säga som jag själv gör. Då slog det mig att om det är för många som står utanför, så är man ju inte längre utanför. Det innebär att jag i så fall måste gå in i politiken igen för att kunna fortsätta att stå utanför den.

Som krönikör i en tidning får jag i alla fall en naturlig distans till det vanliga politiska livet. Jag kommer att skriva om det som jag inte gillar hos den nuvarande regeringen, men inte heller tveka att kritisera socialdemokaterna när det är något som jag tycker bör förbättras.

Till sist hoppas jag nu på att bli bjuden på Aftonbladets julfest och få dricka glögg med Jan Guillou och Åsa Lindeborg.

Vänsterpartiets paraply

Kl 09.00 i lördags. Älvsjö IP. Hällregn. Santis Cup för pojkar och flickor 8 0ch 9 år. Ytterligare en fotbollsturnering, min miljonte känns det som. Vill inte att det ska gå ut över yngsta grabben när jag nu engagerat sig för hans tre äldre syskon. Dricker kaffe i vita plastmuggar, som gör att kaffet blir kallt på någon minut. Det regnar så mycket att jag blir blöt trots att jag har ett jätteparaply. Träffar jättetrevliga föräldrar, särskilt de som är där med första barnet. Jag är inte lika trevlig, eftersom jag går och lyssnar på sommarpratare i iphonen under hela förmiddagen. Mera regn, barnen kämpar, en del 35-åriga tränare ropar på barnen så att de blir rädda. Jag märker hur trött jag är på gapiga ungdomsledare.

Den här gången verkar ingen lägga märke till mig. Så har det inte alltid varit. För några år sedan var jag på en annan regnig barnmatch i fotboll, denna gång i Saltsjöbaden. Även då regnade det och jag hade ett paraply. Jag märkte att motståndarnas föräldrar sneglade lite extra på mig. Tänkte att de kanske kände igen mig och tyckte att det var exotiskt med en sosse ute i en förort där Solsidan ligger. Matchen spelades och jag tyckte att blickarna fortsatte, kanske var det inbillning men jag tyckte att det smålogs lite. En stund senare gick jag mot bilen med sonen vid min sida. Först när jag fällde ihop paraplyet för att kasta in det i bakluckan förstod jag de andras föräldrars reaktion. Över hela paraplyet stod det Vänsterpartiet i stora röda bokstäver. Än idag förstår jag inte riktigt hur jag kom över paraplyet, antagligen tog jag fel i riksdagen. Hur som helst, jag ska aldrig ha med mig det på någon fotbollsmatch igen. Åtminstone inte i Saltsjöbaden.

Äldre inlägg

Bodström Bloggen 2009-2017