Det sägs att det bara är på begravningar som människor säger snälla saker om en. Det verkar gälla när man ska sluta i riksdagen också. Fördelen är att man då också får uppleva dem.

Det har naturligtvis varit väldigt turbulent de senaste veckorna, men också lärorikt. Igår fick jag reda på att jag eventuellt har rätt till inkomstgaranti i ett helt år, trots att jag har slutat på egen begäran. Jag vet inte hur den förhåller sig till andra inkomster, men för de som är egna företagare är det ju i så fall bara att avstå från att ta ut lön under den tiden så får man garantilönen. (För mig spelar det ingen roll, eftersom jag ändå inte tänker ansöka om det).

Att vara föräldraledig är däremot väldigt svårt. Med nuvarande praxis kommer det inte gå att vara föräldraledig som riksdagsledamot när barnen går på dagis eller i skolan, trots att föräldraledighetslagen ger utrymme för det till barnet är åtta år. Det känns väldigt omodernt.

Vi kan alltså konstarera att det är väldigt svårt att få vara föräldraledig om man sitter i riksdagen, men mycket enkelt att få pension, även när man har möjlighet att försörja sig själv.

Det borde naturligtvis vara tvärtom!

Igår var jag också tvungen att skicka min ansökan om entledigande handunderskrivet med Global Express. Det gick inte att meddela det på nätet, trots att vi har ett intranät på riksdagen.

Det känns inte som om riksdagen går helt i takt med tiden för att uttrycka sig milt.

En del har frågat vad som händer med min blogg. Jag tycker fortfarande det är otroligt roligt att skriva och att ha kontakt med er, men jag har inte för avsikt att nu delta i dagspolitiken. Det vore inte heller juste mot mina partivänner i riksdagen. Däremot kanske jag återkommer längre fram och berättar om upplevelserna här.

Slutligen vill jag ändå framhålla två personer som har betytt särskilt mycket för mig.

Den ena personen är Mona Sahlin, som är en chef som står upp för en även när det blåser lite. Det är också viktigt att hon får möjlighet att fortsätta reformarbetet inom socialdemokratin, där en och annan ko måste få slaktas. Hon har också visat – inte minst i valrörelsen – att hon har just de egenskaperna som en statsminister ska ha.

Den andra är min pressekreterare Linda Romanus. I nio år har hon varit obrottsligt lojal, dygnet runt, vardagar som helger, även på semestrar. Hon har oftast haft den otacksamma uppgiften att ta fajterna med journalisterna, så att jag har sluppit. Inte heller har hon varit rädd att säga emot, vilket har räddat mig från att säga en hel del saker som jag skulle ha ångrat efteråt. Det är just sådana medarbetare som man behöver.