Kl 09.00 i lördags. Älvsjö IP. Hällregn. Santis Cup för pojkar och flickor 8 0ch 9 år. Ytterligare en fotbollsturnering, min miljonte känns det som. Vill inte att det ska gå ut över yngsta grabben när jag nu engagerat sig för hans tre äldre syskon. Dricker kaffe i vita plastmuggar, som gör att kaffet blir kallt på någon minut. Det regnar så mycket att jag blir blöt trots att jag har ett jätteparaply. Träffar jättetrevliga föräldrar, särskilt de som är där med första barnet. Jag är inte lika trevlig, eftersom jag går och lyssnar på sommarpratare i iphonen under hela förmiddagen. Mera regn, barnen kämpar, en del 35-åriga tränare ropar på barnen så att de blir rädda. Jag märker hur trött jag är på gapiga ungdomsledare.

Den här gången verkar ingen lägga märke till mig. Så har det inte alltid varit. För några år sedan var jag på en annan regnig barnmatch i fotboll, denna gång i Saltsjöbaden. Även då regnade det och jag hade ett paraply. Jag märkte att motståndarnas föräldrar sneglade lite extra på mig. Tänkte att de kanske kände igen mig och tyckte att det var exotiskt med en sosse ute i en förort där Solsidan ligger. Matchen spelades och jag tyckte att blickarna fortsatte, kanske var det inbillning men jag tyckte att det smålogs lite. En stund senare gick jag mot bilen med sonen vid min sida. Först när jag fällde ihop paraplyet för att kasta in det i bakluckan förstod jag de andras föräldrars reaktion. Över hela paraplyet stod det Vänsterpartiet i stora röda bokstäver. Än idag förstår jag inte riktigt hur jag kom över paraplyet, antagligen tog jag fel i riksdagen. Hur som helst, jag ska aldrig ha med mig det på någon fotbollsmatch igen. Åtminstone inte i Saltsjöbaden.