Så är man då tillbaka i stan efter ett antal veckor på Gotland. En sommar som kunde ha blivit hur bra som helst om inte terrorattacken i Norge hade inträffat. Det är fortfarande svårt att ta in vad som verkligen har hänt, även om den norska författaren Karl Ove Knausgårds program i sommar gav det lite ytterligare perspektiv.

Jag måste ha varit väldigt otydlig för jag får dagligen frågan när vi ska åka tillbaka till USA. Men det var alltså från början bestämt att vistelsen där bara skulle vara ett år. Lite kort med tanke på allt arbete som låg bakom det, men det är också roligt att vara tillbaka i Sverige.

Nu är det höst och att det är märkligt att just övergången från sommar till höst känns så definitiv, att det verkligen är från en dag till en annan.

Hörde just på radion att regeringen inte kommer att genomföra de kritiserade skattesänkningarna. Reinfeldt skyllde på den ekonomiska krisen och att man inte ville låna till skattesänkningar. Ett märkligt resonemang med tanke på att han motiverade skatttesänkningarna under förra mandatperioden och att detta gjordes med lånade pengar.

Sanningen är väl att regeringen inte är säker på att få genom det i riksdagen, men framför allt att de har blivit kritiserade från flera olika håll den här gången. När Reinfeldt möter motstånd brukar han ju backa.

Själv ska det blir skönt att efter tio intensiva år stå utanför politiken. Jag fortsätter gärna att i viss mån vara med i debatten, men då ska göra det utifrån och inte inifrån.

Annars känner jag mig lite arbetsskygg just nu, trots att jag inte borde vara det. På fredag ska jag i alla fall hoppa in som servitör på restaurangen Vita Grindarna på Djurö, som drivs av några kompisar. De tycker av någon anledning att det är roligt att jag gör det och det brukar bli vid två tillfällen per sommar. De gäster som var där verkade också ha förståelse för min enormt långsamma service, att jag servererar från fel sida och att jag glömmer olika beställningar. Men när jag var där senaste var det också en del utländska gäster som av förklarliga skäl inte kände igen mig och förstås undrade varför det jobbade en sävlig, odugliga medelålders man på restaurangen.