I New York där jag träffade Mårten Palme och såg hockey i Madison Square Garden.

För drygt fem veckor slutade jag med politik för ett tag. Sedan dess har jag fått frågor som om ingenting har hänt. Först handlade det om tennisbiljetter, ambassadövervakning, kris i partiet, Mona Sahlins avgång och frågan om hennes efterträdare. Ibland kommer Expressens korre uppkörande från New York och ringer på dörren. Han är alltid lika trevlig och vi börjar känna varandra nu.

Mest har frågorna handlat om partiledarfrågan. Jag hoppas nu att det har gått fram att jag inte är intresserad av att bli partiledare. Jag är förvånad över att så många är förvånad över det, ja, om jag förstår saken rätt, tror en del att jag ändå vill. Att jag är med i tvärtomleken á la sossarnas partiledartradition. I så fall kanske det skulle vara smartare för mig att säga att jag vill. Då skulle jag nämligen omedelbar bli klassad som ostrategisk och därmed körd. Jag förstår att det är svårt för de som verkligen vill bli partiledare, de kan ju faktiskt varken säga ja eller nej.

Om man har levt nära partiledare i många år, är det inte så konstigt att man inte vill bli det. Det handlar inte om att byta jobb, det handlar om att byta liv. Det är ju inte så att allt är toppen jämt, men jag har ingen lust att få en sämre relation till mina barn, att hela familjen ska behöva anpassa sig för min skull, att aldrig vara helt ledig, att dra ned ordentligt på fotboll, hockey, golf, skidor och skridskor, att få jobba på helgerna, att få krissamtal på semestern, att tänka på jobbet från man vaknar tills man somnar, att märka att människor i egna partiet motarbetar en, att inte kunna ta ett steg utan att ha livvakter omkring sig, att vara bevakad varje dag, att media ska leta fel på precis allting från kläder till ordval, att knappt hinna träffa sina vänner, att sova dåligt på natten.

Nej, då har jag det hellre som jag har det. Jag fortsätter gärna med politik någon gång i framtiden, det är verkligen spännande och roligt, men just nu känns det väldigt skönt att inte behöva bestämma när.

Med tanke på att jag får flera frågor nu än när jag var med i politiken kan man bara dra en slutsats. Att lämna politiken är som att lämna maffian: man väljer det inte själv.