Lägesrapport vecka 46

Så här års uppskattar man som utlandssvensk särskilt att slippa novembermörkret hemma.

I svenska tidningar kunde jag läsa att amerikanska tidningar rapporterade om att Mona Sahlin har avgått. I amerikanska tidningar hittade jag däremot ingenting alls om det.

Och när det gäller förra veckans stora nyhet om att USA eventuellt har ägnat sig åt övervakning från den amerikanska ambassaden i Sverige har jag inte heller sett en enda liten artikel. Jag har tagit upp frågan med människor som bor här – inte någon har hört talats om det.

Naturligtvis handlar det om en kollektiv bojkott av amerikanska journalister mot vårt land. Det tycker jag är oerhört upprörande.

Ännu mer upprörd blev jag när jag läste om att de filmade människor utanför den amerikanska ambassaden, oavsett om det är lagligt eller inte. Det kan nämligen innebära att jag själv finns på någon film nu. Och inte bara det, på filmen kan det se ut som jag tränger mig. I somras hade jag nämligen ett inbokat möte med en amerikansk tjänsteman i samband med vår visumansökan. När jag kom dit stod det ett trettiotal ungdomar bakom ett rep i kö. Eftersom jag hade en tid att passa var jag tvungen att gå förbi ungdomarna. Nu kanske det alltså finns på film!

Dessutom har jag alltid varit övertygad om att nyttan med övervakning är djupt överdriven.
Thomas

ps Eftersom min dotters lärare Mr C själv är veteran ansåg han att min svenska militärtjänst inte dög för att jag skulle kallas veteran. Då passade min dotter på att intervjua honom själv i stället. ds

Nu har de röd-gul-oranga löven fallit till marken och det har blivit kallt, framför allt på mornar och kvällar. Valet har förstås dominerat stort här i media och om det bara hade varit val här i Massachusetts – och inte i resten av USA – så hade ju allt varit frid och fröjd. Nu blev det som väntat att demokraterna förlorade majoriteten i Representanthuset, men behöll den i Senaten.

I valrörelsen skulle man lät kunna tro att republikarna skulle kunna förväxlas med moderaterna, med sitt tjat om skattesänkningar som patentlösning på allt, men nu vet vi ju att moderatena är ett arbetarparti så jämförelsen är djupt orättvis. Likaså skulle man kunna se tydliga likheter mellan anhängarna till Theparty-rörelsen och Sverigedemokraterna, om det nu inte vore så att vårt högerextremistiska parti har försäkrat att de inte alls är rasistiska.

Annat som har visats mycket på TV i veckan är finalen i den amerikanska varianten av brännboll, där San Fransisco vann över Texas. Trots att jag verkligen har försökt har jag inte lyckats se någon tjusning alls i den här sporten. Dessutom ser de flesta väldigt otränade ut, en del direkt överviktiga. Varför försöker man inte lära upp några sprinter att kunna träffa bollen med ett slagträ? Det skulle förändra hela sporten och vi skulle slippa se detta lufsande på planen.

En annan sport som avslutades i veckan var fotboll för flickor tolv år i Berkshires liga. Min dotter spelar där och jag har varit ”assistent coach”. Eftersom USA alltid ska vara lite annorlunda så spelar de med med målvakt och sju utespelare i varje lag. Huvudcoachen ville ha laguppställningen 3-1-3. Präglad av att ha spelat i AIK på 80-talet och i en sann Lasse Lagerbäck-anda, såg jag hellre att vi skulle spela 3-3-1. Nu är jag alltså bara assisterande tränare och därför fick jag vika mig. Jag har i alla fall märkt att tjejerna i laget gillar mig. Jag trodde länge att det berodde på att jag hade roliga övningar, men min dotter tog ur mig den föreställningen genom att upplysa mig om att de tycker det är så roligt när jag förklarar något, eftersom de tycker att jag har en så lustig dialekt.

Det här var allt för den här gången. Jag tror att det blir lagom att rapportera läget här en gång i veckan och är då inte onsdag en utmärkt dag?

Ha det bra
Thomas

Efter ett par händelserika veckor är det åter lugnt här.

Jag har nu bestämt mig för att inom kort börja använda bloggen igen – abstinensen blev för svår, inte minst tack vare era kommentarer och mail om att jag ska fortsätta.

Jag tänker skriva om livet här i USA, inte om Afganistankrig och oljekatastrofer, utan om det som man inte läser så mycket om i svenska tidningarna. Hur det är att leva ett vanligt medelklassliv i en småstad, vad som skiljer och förenar oss, om skola och ungdomsidrott och om vad vi pratar om när vi träffas på den lokala puben efter torsdagsfotbollen eller när jag dricker kaffe med min granne Keith.

Det amerikanska valet som äger rum nästa tisdag känner jag mig inte tillräckligt insatt i för att kunna ge några djupare analyser, det gör tidningarnas korrar så mycket bättre. Jag är i alla fall glad över att vi slipper ha den aggressiva reklamen, där vissa endast ägnas åt att svartmåla motståndaren. Såg ett tal av President Obama på TV. Visserligen kommer demokraterna nog förlora stort nästa tisdag, men den som har räknat ut honom inför nästa presidentval har nog förhastat sig. Om han spelar i Champions League så håller alla svenska politiker till i korpserien, så bra är han faktiskt.

Tänker inte heller recensera de olika frågorna i den svenska politiken förutom att jag inte kan låta bli av att förundras av att det verkar som om det var bara Mona Sahlin som förlorade valet. Det var väl ändå alla vi socialdemokrater som gjorde det. Och visst är partiledaren viktig, men alla kunde ju se under valrörelsen hur bra hon klarade debatterna. Hon drev också på partiet under hela mandatperioden med större energi än någon annan, trots att hon utsattes för ett tryck som ingen annan ens var i närheten av. Huruvida samarbetet med V och MP var bra ska ju diskuteras, men det var ju något som såväl VU som partistyrelsen ställde sig bakom.

Till helgen är det Halloween här, vilket är enormt mycket större än hemma. Man kan säga vad man vill om Halloween, visst är det barnsligt, men barnen älskar det, och framför allt så är det väl ändå betydligt roligare än Alla Helgons helg.

Det sägs att det bara är på begravningar som människor säger snälla saker om en. Det verkar gälla när man ska sluta i riksdagen också. Fördelen är att man då också får uppleva dem.

Det har naturligtvis varit väldigt turbulent de senaste veckorna, men också lärorikt. Igår fick jag reda på att jag eventuellt har rätt till inkomstgaranti i ett helt år, trots att jag har slutat på egen begäran. Jag vet inte hur den förhåller sig till andra inkomster, men för de som är egna företagare är det ju i så fall bara att avstå från att ta ut lön under den tiden så får man garantilönen. (För mig spelar det ingen roll, eftersom jag ändå inte tänker ansöka om det).

Att vara föräldraledig är däremot väldigt svårt. Med nuvarande praxis kommer det inte gå att vara föräldraledig som riksdagsledamot när barnen går på dagis eller i skolan, trots att föräldraledighetslagen ger utrymme för det till barnet är åtta år. Det känns väldigt omodernt.

Vi kan alltså konstarera att det är väldigt svårt att få vara föräldraledig om man sitter i riksdagen, men mycket enkelt att få pension, även när man har möjlighet att försörja sig själv.

Det borde naturligtvis vara tvärtom!

Igår var jag också tvungen att skicka min ansökan om entledigande handunderskrivet med Global Express. Det gick inte att meddela det på nätet, trots att vi har ett intranät på riksdagen.

Det känns inte som om riksdagen går helt i takt med tiden för att uttrycka sig milt.

En del har frågat vad som händer med min blogg. Jag tycker fortfarande det är otroligt roligt att skriva och att ha kontakt med er, men jag har inte för avsikt att nu delta i dagspolitiken. Det vore inte heller juste mot mina partivänner i riksdagen. Däremot kanske jag återkommer längre fram och berättar om upplevelserna här.

Slutligen vill jag ändå framhålla två personer som har betytt särskilt mycket för mig.

Den ena personen är Mona Sahlin, som är en chef som står upp för en även när det blåser lite. Det är också viktigt att hon får möjlighet att fortsätta reformarbetet inom socialdemokratin, där en och annan ko måste få slaktas. Hon har också visat – inte minst i valrörelsen – att hon har just de egenskaperna som en statsminister ska ha.

Den andra är min pressekreterare Linda Romanus. I nio år har hon varit obrottsligt lojal, dygnet runt, vardagar som helger, även på semestrar. Hon har oftast haft den otacksamma uppgiften att ta fajterna med journalisterna, så att jag har sluppit. Inte heller har hon varit rädd att säga emot, vilket har räddat mig från att säga en hel del saker som jag skulle ha ångrat efteråt. Det är just sådana medarbetare som man behöver.

Tack för alla uppskattande kommentarer och för ett starkt stöd.

Det känns i alla fall skönt att ha fattat beslutet och att nu se framåt.

När det gäller uppgiften om inkomstgaranti från riksdagen kan säga att det inte är aktuellt för mig. Jag har tidigare haft rätt till viss pension men har avsagt mig det. Numera skriver jag varje år till Statens Pensionsverk att det inte är aktuellt med någon pension. Det kommer jag att fortsätta att göra.

Dessutom räknar jag med att ha många år kvar i yrkeslivet. Herregud, jag är ju bara barnet, eller hur?