Bodstromsamhallet.se

Politisk samtidshistoria anno 2011

Sida 3 av 4

Vi blir nog kvar i USA

När vi flyttade till USA för ett år var det många som förutspådde att det skulle bli längre än så, men jag var säker på att vi skulle återvända till Sverige som planerat. Efter att ha bott här i drygt sju månader är det mycket som talar för att vi blir kvar. Familjen trivs utmärkt och vi har verkligen kommit in i det amerikanska samhället. Även om det är mycket som är bra med Sverige är det skönt att slippa jantelagen här i möjligheternas land.
Exakt vad jag kommer att göra är inte klart än. Eftersom jag saknar amerikansk juristutbildning är det komplicerat att bli advokat. 80-timmars arbetsvecka som de har här på advokatbyråerna är inte heller något som lockar.
Författandet är något som jag kommer att fortsätta med, men jag måste först bli lite säkrare på det engelska språket för att kunna skriva böcker.
Det som mest lockar är i stället politiken. Här i Massachusetts är demokraterna starka och det passar ju bra. Självklart är det svårt för utlänningar, men svenskar har gott rykte. Med en miljon svenskar som har utvandrat hit finns det många som har släktingar kvar i Sverige. Och om Arnold Schwarzenegger kunde bli guvernör i Kalifonien borde det i alla fall vara möjligt att ta en plats i kongressen. Men innan jag ger mig in i det racet vill jag kolla hur möjligheterna är för föräldraledighet om man tar en plats i kongressen. När ger mig in i politiken kommer jag driva frågan om ett amerikanskt RUT och ROT-avdrag, vilka jag har saknat i president Obamas stimulansprogram för att få fart på den amerikanska ekonomin.
Skriv gärna och kom med förslag på a

Oväntat besök

Den här iguanan kom krypanden från bushen ned på stranden och fram till min solstol. Den chocken gjorde att jag inte har kunnat blogga på hela månaden. Iguanan bor på den djungelö, som vi befann oss i över nyår. Det fanns andra djur också, vildåsnor inne i snårskogen och jättesköldpaddor i havet. Ja, det var så mycket djur att vi tog med oss en hel del hem. Sandlopporna trivdes emellertid inte i Massachusetts, så efter att vi hade kliat oss som galningar i några dagar, blev det lugnt.

Det är inte bara i Sverige som det är snörekord. Här på östkusten i USA slås det nya hela tiden. Som ni vet är amerikanare galna i allt vad resultat och statistik heter. Till skillnad mot i Sverige får barnen här ”snowday” när det snöar för mycket, vilket gör att de får vara hemma från skolan. Barnen älskar det, föräldrarna hatar det.
Jag försöker skriva men det är svårt att göra det när man måste skrika håll käften var tionde minut till rastlösa barn, som inte borde vara hemma en hel dag. I stället för att gå ut sitter de och skriker och skränar när de spelar Fifas TV-spel timme efter timme.
Rekord och statistik blir vi nu matade med inför årets stora sporthelg: superbowl. Football är kul, även om jag inte förstår namnet med tanke på att de nästan aldrig använder fötterna. Mindre kul är att vårt lag, New England, åkte ut redan i kvartsfinal. Då bytte jag snabbt lag till New York Jets, som just slog ut New England, men så åkte de ut i semifinalen. Nu försöker jag bestämma mig för om jag ska hålla på Pittsfield Steelers eller Green Bay Packers. Skit samma förresten, de jag håller på förlorar ju ändå bara. Det spelar ingen roll om det är New England, sossarna eller AIK.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Här är det vitt och vackert, fast inte lika kallt som i Sverige.

I lördags hade vi en glöggfest med lite svensk julmat för våra nya amerikanska vänner. Ingen kunde uttala ordet glögg, med de gillade den och tog om flera gånger. De försäkrade också att de älskade den svenska julmaten fast där tog ingen om.

Måste erkänna att jag saknar den svenska leverpastejen. Sverker Olofssons medarbetare tog med sig det hit, men det är slut för länge sen. Leverpastej och min badtunna, det är vad jag mest saknar från Sverige.

Själv gillar jag inte ”Red Beer”.
Jag träffade en kille på en bar som berättade att det dricker man i Midwest. Red Beer består av öl och tomatjuice. Jag trodde att det skulle vara äckligt, men inte att det skulle vara så äckligt som det var.

Mina barn vill att vi ska följa de svenska jultraditionerna den 24:e och de amerikanska den 25:e. Jag har föreslagit att vi ska göra tvärtom, men det vann inget gehör.

Under julhelgen tycker jag inte vi ska göra annat än att äta och dricka. Därför tar jag som vanligt ledigt från bloggskrivandet och återkommer nästa år.

Jag får tacka för alla kloka, roliga, kritiska, positiva, påhittiga, galna och helt fantastiska kommentarer under året – sammanlagt flera hundra under året. Det är mycket kommentarerna som gör att det är roligt att blogga.

GOD JUL

OCH

GOTT NYTT ÅR

I USA diskuteras nu Wikileaks en del

I USA diskuteras nu Wikileaks en del. De flesta här tror att gripandet av Assenge beror på att han har läckt uppgifter, och inte att han har begått övergrepp mot två svenska kvinnor.

En del tycker att det är upprörande, men jag har också träffat några som tycker att det är en smart taktik. Som ”Al Capone-taktiken” ungefär, förklarade en man förtjust som jag träffade.

På grund av att Claes Borgström är ombud för de bägge kvinnorna så har några angripit vår advokatbyrås hemsida. Jag är ganska säker på att de var några av dem som vill försvara Assenge till varje pris och som tycker att hans arbete med Wikileaks är en mänsklig rättighet och nu anser att de försvarar demokratin.

Jag har inga invändningar mot att de hyllar Assenges arbete med att läcka uppgifter, men jag är förvånad över hur de går till väga. För många år sedan startade några advokater, däribland Claes Borgström och jag, Advokater utan gränser i Sverige. Tanken var att stödja advokater i länder där de inte kunde arbeta fritt. Då handlade det om diktaturer. De brukar inte gilla advokater som arbetade utifrån klientens bästa i stället för regimens. Och i Sverige blir alltså advokater också angripna för att de arbetar utifrån klientens bästa, men i det här fallet så är de från människor som säger sig värna om demokratin och mänskliga rättigheter. Men är det inte iust så som ledarna i Nordkorea, Kina och Zimbabwe brukar argumentera?

Jo, jag träffaade Mona Sahlin i New York i helgen. Vi pratade en del politik, var på hockey och såg New York Rangers vinna mot Washington med 7-0 (Jag har nu sett Henrik Lundqvist hållla nollan i de två matcher jag sett honom, sammanlagt 71 skott i rad) och gick på Skybaren ”230 on fifth”, som den här bilden är tagen ifrån.

Men det blir ännu mer spännande att träffa Berit Andnor när hon kommer och hälsar på mig. Starkt av henne att komma över själva juldagarna, men det var enda tiden jag kunde träffa henne eftersom jag är ”soo busy” här i USA.

Jo, Maud Olofsson påminner faktiskt om Sarah Palin

Jo, Maud Olofsson påminner faktiskt om Sarah Palin. Inte när det gäller åsikter utan mer till deras karaktär och det forcerande sättet att prata.

Men det finns andra saker i svensk politik som påminner om Tea Party-rörelsen. Göran Hägglund prat om den vanliga människan och samtal vid köksbordet skulle kunna vara hämtad direkt från Tea-Partyrörelsen.

Moderaternas avsky mot skatter känns igen, lika så att de i grunden anser att pengar ska få avgöra vilken kvalité på vård man ska få.

Så har vi förstås samma resonemang om utlänningar som vi hör från Sverigedemokraterna. Just detta sätt att slänga sig med statistik utan hänsyn till sociala orsaker är väl bekant.

Men medan de här karaktärsdragen hos några svenska partier och politiker är relativt ofarliga, förutom att de knappast är någon tillgång för Sverige, så är Tea-Party-rörelsen något att oroa sig för.

Bara tanken att Sarah Palin skulle bli President i USA är djupt skrämmande. Att hon ska vara befälhavare och kunna sätta igång krig runt om i världen är numera ett reellt hot. Men ändå är motsatsen – att USA åter bara ska bry sig om vad som händer inom landets gränser – något som egentligen är lika illa.

Efter framgången i mellanvalet i november fortsätter Tea-Party-rörelsen att flytta fram sina positioner. Den enda trösten är att just detta kan hjälpa demokraterna. Kanske är det just rädslan för konsekvenserna av Sarah Palin som President, som kan få mera modesta republikaner att rösta på Obama.

Thanksgiving

För ett par veckor kritiserade jag amerikansk media för att de bojkottade Sverige. Kritiken har givit resultat. I veckan var det flera reportage om att svensk domstol har häktat Assange. Håll med om att det är märkligt att när det äntligen kommer en nyhet från Sverige, så har den anknytning till mig som stod för kritiken (Det är vår advokatbyrå genom Claes Borgström som är målsägandebiträde).

Annars har den stora nyheten varit att Sarah Palin – USAs svar på Maud Olofsson – säger att hon kan slå Obama om hon ställer upp i presidentvalet.

Själv har jag ägnat mig åt Thanksgivingsfirande. Vi blev bjudna att fira med olika amerikanska familjer. Och jag undrar hur vanligt det är att vi svenskar bjuder hem utlänningar på t ex julafton. När amerikanares generositet kommer på tal hemma brukar det alltid förklaras med att de är så ytliga. Ärligt talat tycker jag att det är en märklig förklaring. Hur djupa är vi svenskar egentligen när vi umgås t ex grannar emellan?

Vi reste ner till farbror Rolf i Florida för att fira Thanksgiving. Dagen efter gick vi och shoppade på Black Friday, som är den stora readagen. Farbror Rolf berättade att en vakt blev nedtrappad till döds förra året när alla sprang in i affären. Cyber Monday innebär att alla ska handla på nätet numera måndagen efter Thanksgiving. Det hoppade vi över och åkte i stället till Key West och gick på Sloppys Joe bar, hälsade på Hemmingsways katter och åt kubansk mat.

Som sagt, människor är verkligen trevliga här. Och just därför har jag så svårt att majoriteten av de som bor i det här landet är positiva till dödsstraff.

I New York där jag träffade Mårten Palme och såg hockey i Madison Square Garden.

För drygt fem veckor slutade jag med politik för ett tag. Sedan dess har jag fått frågor som om ingenting har hänt. Först handlade det om tennisbiljetter, ambassadövervakning, kris i partiet, Mona Sahlins avgång och frågan om hennes efterträdare. Ibland kommer Expressens korre uppkörande från New York och ringer på dörren. Han är alltid lika trevlig och vi börjar känna varandra nu.

Mest har frågorna handlat om partiledarfrågan. Jag hoppas nu att det har gått fram att jag inte är intresserad av att bli partiledare. Jag är förvånad över att så många är förvånad över det, ja, om jag förstår saken rätt, tror en del att jag ändå vill. Att jag är med i tvärtomleken á la sossarnas partiledartradition. I så fall kanske det skulle vara smartare för mig att säga att jag vill. Då skulle jag nämligen omedelbar bli klassad som ostrategisk och därmed körd. Jag förstår att det är svårt för de som verkligen vill bli partiledare, de kan ju faktiskt varken säga ja eller nej.

Om man har levt nära partiledare i många år, är det inte så konstigt att man inte vill bli det. Det handlar inte om att byta jobb, det handlar om att byta liv. Det är ju inte så att allt är toppen jämt, men jag har ingen lust att få en sämre relation till mina barn, att hela familjen ska behöva anpassa sig för min skull, att aldrig vara helt ledig, att dra ned ordentligt på fotboll, hockey, golf, skidor och skridskor, att få jobba på helgerna, att få krissamtal på semestern, att tänka på jobbet från man vaknar tills man somnar, att märka att människor i egna partiet motarbetar en, att inte kunna ta ett steg utan att ha livvakter omkring sig, att vara bevakad varje dag, att media ska leta fel på precis allting från kläder till ordval, att knappt hinna träffa sina vänner, att sova dåligt på natten.

Nej, då har jag det hellre som jag har det. Jag fortsätter gärna med politik någon gång i framtiden, det är verkligen spännande och roligt, men just nu känns det väldigt skönt att inte behöva bestämma när.

Med tanke på att jag får flera frågor nu än när jag var med i politiken kan man bara dra en slutsats. Att lämna politiken är som att lämna maffian: man väljer det inte själv.

USAs bojkott av Sverige

Lägesrapport vecka 46

Så här års uppskattar man som utlandssvensk särskilt att slippa novembermörkret hemma.

I svenska tidningar kunde jag läsa att amerikanska tidningar rapporterade om att Mona Sahlin har avgått. I amerikanska tidningar hittade jag däremot ingenting alls om det.

Och när det gäller förra veckans stora nyhet om att USA eventuellt har ägnat sig åt övervakning från den amerikanska ambassaden i Sverige har jag inte heller sett en enda liten artikel. Jag har tagit upp frågan med människor som bor här – inte någon har hört talats om det.

Naturligtvis handlar det om en kollektiv bojkott av amerikanska journalister mot vårt land. Det tycker jag är oerhört upprörande.

Ännu mer upprörd blev jag när jag läste om att de filmade människor utanför den amerikanska ambassaden, oavsett om det är lagligt eller inte. Det kan nämligen innebära att jag själv finns på någon film nu. Och inte bara det, på filmen kan det se ut som jag tränger mig. I somras hade jag nämligen ett inbokat möte med en amerikansk tjänsteman i samband med vår visumansökan. När jag kom dit stod det ett trettiotal ungdomar bakom ett rep i kö. Eftersom jag hade en tid att passa var jag tvungen att gå förbi ungdomarna. Nu kanske det alltså finns på film!

Dessutom har jag alltid varit övertygad om att nyttan med övervakning är djupt överdriven.
Thomas

ps Eftersom min dotters lärare Mr C själv är veteran ansåg han att min svenska militärtjänst inte dög för att jag skulle kallas veteran. Då passade min dotter på att intervjua honom själv i stället. ds

Toplessomröstning och Veteran Day

LÄGESRAPPORT VECKA 45
Valet förra tisdagen dominerar fortfarande nyhetsrapporteringen här i USA, där det finns en del udda frågor som jag tror inte alla i Sverige känner till.
I Alaska har valet till Senaten inneburit att det krävdes omräkning av Lisa Murkowskis röster. Anledningen är att hon var en så kallad ”write-in candidate”, vilket innebär om jag har förstått saken rätt, att det inte fanns några förtyckta valsedlar, utan väljarna måste skriva hennes namn. Problemet är att det är lätt att stava fel och i stället skriva Mirakovski eller Murakovski eller Mirakowski eller någon av de andra 147 personer som hennes politiska motståndare har hittat i Alaska som har liknande namn. De menar att väljarna lika gärna kan ha avsett någon av dem. Som jag har sagt tidigare: politik är inte alltid så vackert.
De hölls också en del folkomröstningar i samband med valet. I Pittsfield hölls en folkomröstning som handlade om kvinnor skulle få vara topless. Svaret blev ett ännu större rungande nej än vår egen EURO-omrösning. Förslaget röstades ned med rösterna 6.855 mot 2.934. Jasägarna erkände efteråt att de hade ställt frågan fel då den formulerades på följande sätt: ”females of any age may be unclothes from the waist up in public anywhere males may be, including in print and on film”. Detta skrämde en del väljare. Michelle Jester uttalade sig i media och frågade vem som vill att ens dotter ska ”walking down the street topless.”

Ja-anhängarna borde ha lärt sig av vår kärnkraftsomröstning, där poängen med tre alternativ gör att många röstar på linje två, trots att det är ett Ja-alternativ . Hade de haft en fråga till om topless enbart på badstranden hade de kunnat gå vägen.
Att folkomröstningen om topless hölls då temperaturen låg runt fem
grader kan också ha spelat in.
I morgon är det Veteran Day här i USA. Det innebär att alla som deltagit i krig ska hedras. Min dotter fick i läxa att intervjua en veteran, vilket blev problem eftersom vi inte känner någon här som har varit i krig. Till slut kom vi överens om att jag fick bli nödlösningen. Eftersom Sverige inte har varit i krig på 200 år kan jag inte säga att jag direkt erfarenhet av något krig, men jag har gjort lumpen i Kungsängen, där vi i åtminstone lekte krig. Vi hoppades att det skulle räcka för läraren Mr C.
Jag försökte styra dotterns frågor, så hon inte skulle fråga vad jag hade för huvuduppgift i militärtjänsten, då jag var övertygad om att chef för städpatrullen inte skulle imponera på Mr C. Dessutom ville jag inte svara på mitt betyg, eftersom det var sämre än min lumpenkompis, som snodde dynamit och senare dömdes till tio månaders fängelse.
Nästa vecka kommer jag att rapportera om Mr C godkände arbetet.
Thomas

Valet, brännboll och fotboll

Nu har de röd-gul-oranga löven fallit till marken och det har blivit kallt, framför allt på mornar och kvällar. Valet har förstås dominerat stort här i media och om det bara hade varit val här i Massachusetts – och inte i resten av USA – så hade ju allt varit frid och fröjd. Nu blev det som väntat att demokraterna förlorade majoriteten i Representanthuset, men behöll den i Senaten.

I valrörelsen skulle man lät kunna tro att republikarna skulle kunna förväxlas med moderaterna, med sitt tjat om skattesänkningar som patentlösning på allt, men nu vet vi ju att moderatena är ett arbetarparti så jämförelsen är djupt orättvis. Likaså skulle man kunna se tydliga likheter mellan anhängarna till Theparty-rörelsen och Sverigedemokraterna, om det nu inte vore så att vårt högerextremistiska parti har försäkrat att de inte alls är rasistiska.

Annat som har visats mycket på TV i veckan är finalen i den amerikanska varianten av brännboll, där San Fransisco vann över Texas. Trots att jag verkligen har försökt har jag inte lyckats se någon tjusning alls i den här sporten. Dessutom ser de flesta väldigt otränade ut, en del direkt överviktiga. Varför försöker man inte lära upp några sprinter att kunna träffa bollen med ett slagträ? Det skulle förändra hela sporten och vi skulle slippa se detta lufsande på planen.

En annan sport som avslutades i veckan var fotboll för flickor tolv år i Berkshires liga. Min dotter spelar där och jag har varit ”assistent coach”. Eftersom USA alltid ska vara lite annorlunda så spelar de med med målvakt och sju utespelare i varje lag. Huvudcoachen ville ha laguppställningen 3-1-3. Präglad av att ha spelat i AIK på 80-talet och i en sann Lasse Lagerbäck-anda, såg jag hellre att vi skulle spela 3-3-1. Nu är jag alltså bara assisterande tränare och därför fick jag vika mig. Jag har i alla fall märkt att tjejerna i laget gillar mig. Jag trodde länge att det berodde på att jag hade roliga övningar, men min dotter tog ur mig den föreställningen genom att upplysa mig om att de tycker det är så roligt när jag förklarar något, eftersom de tycker att jag har en så lustig dialekt.

Det här var allt för den här gången. Jag tror att det blir lagom att rapportera läget här en gång i veckan och är då inte onsdag en utmärkt dag?

Ha det bra
Thomas

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

Bodström Bloggen 2009-2021